[220817] I Koryféerna lanserar Lena Andersson konspirationernas konspiration och levererar ännu en fiktiv lösning på Palmemordet.
Lena Andersson har genom sina böcker, kolumner i DN och Svenska Dagbladet och sin medverkan i SR:s ”Allvarligt talat” etablerat sig som svenska folkets husfilosof, särskilt inriktad på moraliska dilemman och konflikter, som hon tar sig an med den logiska stringensen som främsta redskap. Nu ger hon sig i kast med det kanske värsta moraliska haveriet i svensk modern historia, det polisiära och politiska sammelsurium som följde på mordet på Olof Palme.
Det är dock inte efterspelet som sådant hon behandlar utan ett påtagligt inslag i det, konspirationsteorierna. Hon gör det genom att lansera ett slags alla konspirationsteoriers moder, en sammanslagning av två av de stolligare teorierna som frodades medan den allt vilsnare polisutredningen pågick, polisspåret och det politiska spåret.
Som de medelålders och äldre minns utnämnde länspolismäst aren i Stockholm sig själv till spaningsledare efter mordet på Olof Palme. Kring sig samlade han en läderjackad homosocial kamarilla, som inom kort färgat ner utredningen med sina fördomar och lagt ut rejäla snubbeltrådar för ett senare, mer kompetent bedrivet, polisarbete. Här heter spaningsledaren Utterström som den gamle Vasaloppssegraren, men denne Utterström har till skillnad från sin polisiära förebild inte alls haft för avsikt att åka Vasaloppet. På mordkvällen, då försteminister Carl Stjärne blivit skjuten, har han i stället ett viktigt möte med en i händelseförloppet mycket viktig aktör.
Det finns i Lena Anderssons konspiration en udd riktad mot socialdemokratin, ett parti som så mycket kommit att identifiera sig som statsbärande att det också förväxlar sig med staten, och med ledande företrädare som bokstavligen är beredda att gå över lik för att vidmakthålla den här bilden av partiet. Det betyder också att Lena Andersson låter en hel radda lätt igenkännliga personer från den tiden agera i boken under maskerande namn. Till exempel bjuder en ambassadör med mycket nära förbindelser till den socialdemokratiska partiledningen ner bland andra polischefen Utterström till en god middag med planering i Poitiers.
Lena Anderssons skriver med samma kärva fräschör som alltid, hon excellerar i behandlingen av politiska motiv och drivkrafter hos sina figurer, och det är ju särskilt spännande för alla som känner igen dem. Särskilt uppdriven är Lena Anderssons förmåga till psykologisk genomlysning av sådant som självbedrägeri och självrättfärdighet. Och sådant förekommer i rikt mått bland konspiratörerna, som tycker att Carl Stjärne blivit en fara för partiet och maktinnehavet genom sina orealistiska visioner om ett alltigenom socialdemokratiserat globalt samhälle, där välsignelsen först skulle komma den sönderfallande Sovjetunionen till del.
Jag bodde i Stockholm den där helgen i februari 1986. På morgonen efter mordet gick jag ner till Sveavägen och stod där en stund bland hundratals andra, medan en ljus himmel och en ängsligt ruvande tystnad låg över staden. Med det minnet i åtanke har jag lite svårt att finna mening med även en satirisk version av konspirationsröran efter mordet.
