[220809] Jag har läst minst elva böcker av Marguerite Duras, sett två av hennes egenregisserade filmer, och den mest kända, regisserad av Alain Resnais, ett mångtal gånger. Men jag måste erkänna att jag kanske aldrig fullt ut kunnat ta åt mig hennes verk, vilket självklart säger något om mig som läsare, men även om hennes undflyende och ”ofärdiga” konstart. Vill man få lite hjälp med att tillägna sig Duras speciella uttryckssätt finns nu en oundgänglig intervjubok, Samtal med Duras, som utkommit på ellerströms i vanlig ordning fläckfritt översatt av Kennet Klemets.
Inte enbart hennes konstnärliga verk är udda och profilerade, också Duras som person känns allt annat än konventionell. Hon delger oss öppet och till synes ärligt sina tankar, idéer och åsikter i en rad frågor. Den italienska journalisten och författaren Leopoldina Palotta della Torre intervjuade Marguerite Duras ett antal gånger mellan 1987–89. Boken med intervjuerna kom på italienska redan -89, men inte förrän 2013 på franska då den blev mycket uppmärksammad.
Boken är indelad i kapitel med rubriker som ”En barndom”, ”Vägen till en litterär stil”, ”Kritiken”, ”Filmen”, ”Passionen”. Informativt såväl som spännande och utmanade. Inte minst kapitlet om passionen är intressant. Det mest vanliga temat i Duras diktning utgår från passion, begär och längtan efter den ”omöjliga” kärleken. Ofta närmast fnyser hon åt psykoanalysen och psykologisk förståelse av människan, likväl har hon insiktsfulla ”förklaringar” till frågor om varför man dricker eller varför hon anser att ”alla” män i grunden är homosexuella.
Duras debuterade redan 1943 med De oanständiga och fick sitt genombrott med den öppet självbiografiska En fördämning mot Stilla havet, 1950. De tidiga böckerna avfärdar hon själv med att de är för ”fulla”, de innehåller för många ord och framförallt berättar de allt/för mycket och lämnar föga till läsaren att tugga på. Med Moderato cantabile (1958) hittade hon den ”stil” som sedan kommit att förknippas med Marguerite Duras. När modern hade dött kunde hon mera ärligt återvända till barndomens Indokina och fick med Älskaren (1985) en grandios kommersiell succé, dessutom tilldelades hon det höglitterära Goncourtpriset samma år.
Älskaren filmades, men film hade redan länge varit en viktig del av hennes konstnärliga verksamhet. Det började med manuset till den hyllade Hiroshima, min älskade, som många ser som Duras verk. Hon gjorde sedan en rad mer eller mindre märkliga och kommersiellt omöjliga filmer där hon experimenterade med konstformen. Den mest kända kom 1975, India Song, som ”berättar” om de liv i diplomatkretsar som även befolkar en del romaner. Likt romanerna är de inga konventionella och lättsmälta saker, men det verkar som att hon har sina idéer om berättande oavsett om det handlar om text eller bild. Take it or leave it.
Hon menar att litteraturens uppgift är att ”skildra det förbjudna. Att säga det man normalt inte säger. Litteraturen bör vara skandalös”. Här finns ett spännande kapitel med textanalys, och hon ger även en ”bruksanvisning” i att läsa Duras. Och angående ”böcker om ingenting” som någon kallat hennes romaner, i för mig skapligt kryptiska rader säger hon
”Att skriva är inte att berätta en historia, utan att framkalla det som omger den, man skapar ett ögonblick efter det andra runt historien. Allt som finns där, men som lika gärna inte kunde finnas där, eller vara utbytbart, liksom livets händelser. Historien och dess overklighet, eller dess frånvaro.”
Alkoholen hade en stor betydelse i Duras liv och trots att den gav henne delirium och närapå tog livet av henne, tvingade henne till långa vistelser på diverse avgiftningshem och ännu längre vita perioder, kan hon inte nog betona att det förmodligen inte går att leva utan
”I känslan av utmattning, otillfredsställelse, tomhet. Det självdestruktiva i tanken som säger att det inte går att leva utan att dricka.”
Och som svar på frågan om varför man dricker
”Alkoholen förvandlar ensamhetens spöken, den ersätter ´den andre´ som inte är där, den fyller hålen som gröpts ur i oss en gång för länge sedan.”
Sagt av någon som mest viftar bort psykologiska metoder att se och förstå människan, och hon vill absolut inte ägna sig åt någon form av psykologisk realism i sina verk. Hon till och med erkänner att hon ibland medvetet skriver för att man inte skall kunna identifiera sig med karaktärerna.
Marguerite Duras föddes 1914 i Gia Dinh (strax utanför Saigon) i dåvarande Indokina, och dog 1996. Hon levde i det som nu är Vietnam tills hon var arton år då hon ensam flyttade till Paris för att studera, först matematik, sedan på juristprogrammet. Barn- och ungdomsåren satte outplånliga spår i Duras, i den minst sagt okonventionella familjen. Fadern försvann tidigt och modern var av det mer instabila slaget och favoriserade öppet den äldre brodern, som författaren själv kallar ”ligisten”. Fattigdomen var tydlig men modern lyckades trots en huvudlös markaffär hålla familjen flytande. Duras använde ständigt sin bakgrund i sina böcker, men återvände aldrig fysiskt till sina uppväxttrakter. Det känns uppenbart att denna uppväxt skapat de hål ”som gröpts ur oss för länge sedan.”, det som hon genom åren försökte fylla med alkohol och antagligen också med ett frekvent sexliv.
Bokens omslag ger en dubbelsidig bild av författaren; en upp och en ner, en ljus och en mörk. Och på frågan om hon hade en ovanlig barndom svarar hon
”Ibland tänker jag att hela mitt skrivande kommer ur den, bland risfälten, skogarna, ensamheten. Det avmagrade och vilsna barn som var jag, en liten vit flicka på tillfälligt besök, mer vietnamesisk än fransk, alltid barfota, utan några tider att passa, utan uppförande, van vid att betrakta den långsamma skymningen över floden, med ett ansikte som var alldeles brunbränt av solen.”
Jag upplever en del motsägelsefulla svar och åsikter. På frågan om hur relationen ser ut mellan hennes livsminnen och skrivandet, svarar Duras
”Jag har intensiva minnen, så starka att de aldrig kommer kunna återges i skrift. Det är bättre så, inte sant?”
Jag kan tycka att det är lite synd att boken till stor del är skriven i den där tråkiga och stolpiga frågorochsvarstilen, istället för det mer levande samtal som titeln skvallrar om.
Duras gifte sig med Robert Antelme och gick med i kommunistpartiet, var med i motståndsrörelser under Andra världskriget. Efter åtta år lämnade hon partiet, i vämjelse över det som hände i Ungern 1956, och för att hon insåg att kommunismen gjorde människor än mer alienerade i sina försök att ”utplåna individens inre motsägelser”. ”Alla försök att förenkla människans medvetande har något fascistiskt över sig (stalinism och hitlerism är samma sak i det fallet).”
De sista åren levde hon ihop med den homosexuelle Yann Andréa Steiner som var älskare, sjukskötare och sekreterare åt författaren till hennes sista dag den tredje mars 1996. Denna tid finns skildrat i dagboksanteckningarna i Det är allt (1999/2013, på ellerströms), där de allra sista raderna är skrivna tre dagar innan hon dog
”Jag älskar er.
Adjö.”
