[220712] Teater Tofta celebrerar det postpandemiska uppvaknandet med Lars Noréns relationsdrama Nattvarden från 1983. En väl vald kvartett skådespelare sätter sprätt på den rejält nedbantade könsordsmättade textmassan, dock tillräcklig för att syftet ska gå fram och få publiken att skratta snarare än förfasas.
Tråkigt har man inte med Norén. Tre timmars samvaro med fyra av hans karaktärer, som på ett eller annat sätt går igen i hans gedigna produktion, kokar ner till ett kärlekstörstande sorgekväde, både brutalt och absurt, i spelrummet mellan verkligheten och imitationen.
Två bröder, John (Daniel Adolfsson) och Adam (Carl-Markus Wickström), med respektive hustrur, Charlotte (Susanna Helldén) och Monica (Karin Lycke), samlas runt en urna med stoftet efter brödernas mamma, hemma hos den äldre brodern som avslutning på mammans begravning. Det går förstås inget vidare. En avlagd telefonlur, eller i denna uppdaterade version en ej avstängd mobiltelefon, gör att ännu en person kan åhöra händelseförloppet. Det är Johns 11-åriga dotter i ett tidigare äktenskap. Hon är ensam hemma och har ringt upp sin pappa. De kommer överens om att hålla linjen öppen under kvällen (förutsatt att hon tar av sig rullskridskorna!)
Att dottern inte har koll på vem det är som har dött och pappan avslöjar sin distans till både dottern och den avlidne med att först svara att det är mormor för att lite förvirrat snabbt ändra till farmor. Det ligger som ett raster över hela föreställningen att hans och moderns relation varit usel. Hon tog inte ens hans hand i dödsögonblicket medan däremot brodern varit älskad.
Detta blir avstampen för en verbal långdans av demaskeringar. Alla relationer, mellan bröderna, mellan dem, deras föräldrar, kvinnor och barn, visar sig sköra som glaset i de stora speglar som ingår i scenografin i vardera ändan av det avlånga teaterrummet. Fyra stolar, en soffa, ett drinkbord med flaskor och glas och en skivspelare är i övrigt vad som utgör rekvisitan.
Det är trettonde sommaren som det spelas teater i övervåningen av Tofta herrgårds avlånga magasinsbyggnad med sina alldeles speciella förutsättningar, däribland rikligt med takstöttande pelare att förhålla sig till. Att arrangera publikplatser däremellan och på sidorna om scenutrymmet, som formar sig till ett kors, kräver ett gediget pusslande. Korsfästelsen som metafor används också i Johns förödmjukningar av sin hustru.
John är enda akademikern i gänget. Det framgår efterhand att han i sitt jobb som psykiater haft sin nuvarande hustru som patient. Flera års äktenskap tycks inte ha fördjupat deras relation från det ursprungliga kontraktet att vara sexpartners. Det ger upphov till såväl pinsamma som dråpliga, förödmjukande och grymt utmanande mellanhavanden under återkommande hot om skilsmässa från båda sidor.
Att det är psykiatrikern som framställs som den som har sämst uppfattning om sina nära avslöjas vidare, när John säger om sin bror att ”om han stöter på en känsla blir han skräckslagen”, en beskrivning som i själva verket visar sig snarare stämma på honom själv. Daniel Adolfssons behärskade rolltolkning är ruskigt bra i sin förvirrande mix av förlust, kärlekslängtan och översitteri.
NorénI takt med att cognacsflaskan sinar tilltar den inbördes förnedringen, förvirringen. Anklagelser och hot avlöser varandra. Bristen på kännedom om både sig själv o sin partner genomsyrar föreställningen. Inte minst får Adams hustrumobbande sin förklaring när han avslöjar hustruns affär med en betydligt yngre man, en relation som visar sig ha helt andra förtecken än sexuella. Överraskande avslöjanden och utmanande beteenden gör föreställningen till en lagom doserad situationskomedi med en krossad urna som slutkläm.
Vad av all textmassa Göran Parkrud valt bort för att korta urpremiärens fem timmars drama till tre timmar vet jag dessvärre inte, då jag inte såg Dramatens uppsättning 1984, också den tydligen något nedbantad från originalet. Men den repetitiva dramaturgin, som redan här gör sig märkbar, känns fullt tillräcklig för att forma sig till ett väl sammanhållet drama i den mimetiska teatertraditionens anda, alltifrån antikens dramer till O´Neill och Strindberg.
Dramatikern själv lär nog inte ha invänt mot hanteringen av hans material. Hans generositet mot teatrarnas frihet är omvittnad. Möjligen kan det vara de mer intellektuella samtalen, som lär förekomma, som offrats för att i stället förtydliga de känslomässiga komplikationerna. Att föreställningen ledsagats av en medveten, lyhörd och känslig personregi är tydligt. Den mest krävande rollgestaltningen får ändå tillskrivas Susanna Helldén. Hennes masochistiskt laddade, självutlämnande, desperat kärlekssökande kroppsliga förödmjukelser för att penetrera sin mans mentala kyla är rörande. Karin Lycke gestaltar den kuvade hustrun med stor trovärdighet och Carl-Markus Wickström som komplexfylld och högljudd lillebror fullbordar karaktärskvartetten. Hans lycka när han får sin bror, som han inte sett på fyra år, att sitta ner och titta på gamla fotografier i ett familjealbum han tagit med sig för att minnas, inger ändå ett sorts hopp.
