[220707] Open Art är Örebros satsning på att bli en kulturstad att räkna med. Årets upplaga är den åttonde i ordningen och frågan är om satsningen bär upp eller ner? Vi letar upp en informationscentral i närheten av slottet för att få en karta över konstutställningen.
Drygt 80 konstverk har placerats ut i centrala Örebro, främst på några naturliga platser som Järntorget, Stortorget, Slottsparken, Oskarsparken, Stadsparken och längs Svartån. Räkna med att spendera flera timmar för att hinna se det mesta. Förra gången det var biennal i Örebro var för tre år sedan eftersom det råkade komma en pandemi emellan. Många gånger har utställningen betraktats hålla en bra eller rentav mycket hög kvalitet. Men enliget vissa konstkritiker blev den senaste 2019 en liten besvikelse.
Ett stycke civilisation har brutit sig loss men räddas av ett sopberg?
Så är biennalen på väg upp eller ner? Höjdpunkter finns, som vanligt skulle jag vilja säga. Här finns också exempel på lekfullhet, som väl borde tilltala den kräsna delen av medborgarna i Örebro. Till och med måsarna på det ständigt rörliga fösterlika Deságua i vattnet runt Slottet blir förundrade när de landar på konstverket. Helst skulle jag vilja se fler provocerande konstverk. Fast då ökar risken att verket utsätts för sabotage. Denna gång en upblåsbar [Swan Thing] flytande svan, fingerpekande näve eller spritt språngande manligt kön. En anonym tolkare blev uppenbarligen tillräckligt härsken för att orka punktera saken. Det är ändå något som triggar intresset.
Vad som provocerar är svårt att veta i förväg så det är kanske inget att satsa på för kommunen. Men utställningen behöver en tydligare spets, riktning eller intention för att locka besökare utanför Örebro. Varför inte satsa på klimatet, som ju kommer att växa i våra medvetanden under många år framöver. Årets monumentalverk Död Ö av Henrik Jonsson på Stortorget var vad som väckte mitt intresse mest. Utan pekpinnar men med folosofiska frågeställningar. Motivet assosierar till grekiska skulpturer och vårt historiska arv därifrån. En civilisation som är hotad och som håller sig flytande på ett sopberg.
Men Örebroarna får ändå sista ordet, för bakom detta monumentalverk ståtar en vattenfontän. Den tilltalade inte många av Örebroarna när den kom på plats vid slutet av 1960-talet och därför i folkmun kom att kallas Aronssons Likkista, efter stadens store kommunalpamp Harald Aronsson. Kanske är det just Örebroarna man ska slå följe med när det vankas Open Art?
Amplifier utanför Slottet, av Baptiste Debombourg (Frankrike).
Hej främling, av Moradavaga (Portugal/Italien).
