[220630] Historien om de liberala samhällena under 1800- och 1900-talen kännetecknas av inskränkningar av den individuella friheten för det stora folkflertalet. Det är utgångspunkten för den italienske filosofen Domenico Losurdos (1941–2018) analys av liberalismen under de två århundradena
I sin Liberalismen. En kontrahistoria (nyligen utgiven i svensk översättning) kräver denne historiker och universitetslärare svar av de liberaler som historiskt hävdat frihet, jämlikhet och allas lika värde. Deras höga ideal ställs mot den samhälleliga verklighet de levde och förkunnade i.
Losurdo använder sig av de långa linjernas historieanalytiska metod och gör jämförelser mellan olika stater eller länder. Hans analys av de liberala idéernas utveckling över tid tar sin början på 1600-talet med den ärorika revolutionen i England (1688) och vidare över den amerikanska (1776) och franska revolutionen (1789). Losurdo var en marxistisk intellektuell och i sin idéanalys har han självklart ett klassperspektiv.
En av liberalismens stora förgrundsgestalter historiskt sett är John Locke (1632–1704). Hans Two Treaties of Government beskriver den idémässiga drivkraften bakom den ärorika revolutionen. Det kungliga enväldet måste avskaffas. Makten skulle delas mellan folket (genom parlamentet) och den styrande makten. Lockes idéer fann också fäste hos kolonisterna i Nordamerika. De ville inte låta sig styras från London av en enväldig kung. Ingen beskattning utan representation i det engelska parlamentet var, deras krav. De engelska nybyggarna hävdade folksuveränitetens ideal, och så småningom ledde deras kamp till den amerikanska revolutionen och självständigheten.
Det är inte bara liberalen Locke som Losurdo låter läsaren möta. Över bokens sidor paraderar tongivande liberaler som Bentham, Mill, Tocqueville och Sieyès plus några inflytelserika, liberala amerikanska presidenter och politiker, exempelvis Washington, Lincoln, Jackson och Calhoun. Deras texter och uttalanden analyseras ingående och kritiskt.
En av bokens höjdpunkter (det finns åtskilliga) är att vi får följa debatten mellan liberaler i Förenta staterna och England om slaveriets vara eller icke vara många år innan inbördeskriget bryter ut på 1860-talet. En central idé inom liberalismen – då som nu – är att statens uppgift skall vara att skydda de enskilda individernas rätt till ägande och frihet från statligt tvång. Lockes och andra liberalers kraftfulla försvar av äganderätten och slavägarnas individuella frihet innebar på andra sidan Atlanten en legitimering av slavägarens absoluta makt över den svarte slaven.
Slavägarna i sydstaterna betraktade inte slavar som människor utan som lösöre att jämställa med ekonomibyggnader och arbetsdjur. I England betraktades de arbetande som tvåbenta maskiner att användas i gruvor och i textilfabriker. På båda sidor om Atlanten hävdade liberalerna att äganderätten var helig och oantastlig. Slavägarna eller fabriksägarna hade den självklara rätten att fritt disponera över sin egendom, såväl ”lösöre” som ”tvåbenta maskiner”.
I England ansåg en del av kyrkans män att det amerikanska slaveriet borde avskaffas eftersom det var omänskligt. Sydstaternas slavägare – representerade av Calhoun – menade att detta var hyckleri eftersom de arbetande i England – män, kvinnor och barn – tvingades lönearbeta under orimligt hårda villkor för att klara sin försörjning. ”Vi slavägare behandlar inte våra arbetande med denna hårdhet.” ”Vi tar hand om våra slavar när de sjuka och ger dem stor omsorg på ålderns höst.” ”Abolitionister, ni är bara hycklare”, var slagord som hördes i meningsutbytet över Atlanten.
Slaveriet avskaffades 1863. Ändå följer mer än hundra år av ständig diskriminering under devisen ”jämlika, men åtskilda”: Whites only, Ku Klux Klan, lynchningar, Gerrymandering, skolsegregation (minns Little Rock). Listan är lång. Levnadsvillkoren för flertalet svarta har endast marginellt förändrats.
Medan slavhandlarna försett bomullsplantagerna med billig arbetskraft använde sig fabriksägare i England av andra metoder. Under statens ledning infångades lösdrivare och internerades i arbetsinrättningar. Kontrollen av de intagna var rigorös. Lättja och flyktförsök renderade prygel som genomfördes med stort våld. Tiggare och luffare tvångsrekryterades till flottan för att utgöra kanonmat under det brittiska imperiets alla krig runt om i världen. Ersättningen till tvångsarbetarna och de tvångsrekryterade skulle vara så låg som möjligt så att inte lönearbetet valdes bort och att samhället onödigtvis fick dra försorg om trashankarna. Den engelska överhetens makt över och tvång mot de fattiga understöddes av åtskilliga liberaler.
I november 1620 avseglade Mayflower från den engelska hamnstaden Plymouth. Båtens passagerare, The Pilgrim Fathers, var puritaner (kalvinister) som ansåg sig vara förföljda av anglikanska kyrkan. När de medtagna resenärerna landsteg på den amerikanska nordostkusten togs de emot av den indianska ursprungsbefolkningen utan fientlighet. Förhållandet mellan de vita nybyggarna och indianerna skulle snart försämras. Hur såg den vite mannen i Washington på indianerna? Vilka liberala idéer om frihet och jämlikhet rådde där?
’Indianerna’ var vildar eller skogarnas vilddjur, enligt USA:s förste president. Den vite mannen hade ett uppdrag att bringa civilisationens ljus och lycka till dessa barbariska hedningar. Denna kampanj mot indianerna – dessa oupplysta och krigiska horder – bedrevs med kraftigt våld av den amerikanska staten.
Indianernas mark med buffelns och hästarnas betesområden betraktades av nybyggarna som en fri nyttighet (res nullius). Det var bara för dem att inhägna och i sitt anletes svett odla upp jorden och timra husen.
President Jackson – Demokratiska partiets ledare och tillika slavägare precis som hans vicepresident Calhoun – krävde 1830 en lag ( Indian Removal Act) för att kunna tvångsförflytta indianer. Samma år inleddes tvångsdeportationer av tiotusentals indianer västerut med tusentals döda som följd. The Trail of Tears är än idag levande i indianernas kollektiva minne. Indianerna måste nog ha uppfattat ”civilisationen” som ett omättligt vilddjur som slukar allt i sin väg.
Åtskilliga historiker hävdar med emfas att den amerikanska statens behandling av ursprungsbefolkningen från nybyggartiden till slutet av 1800-talet skall betecknas som folkmord (genocide), eller som den slutgiltiga lösningen på den amerikanska indianfrågan. Ord som väcker starka känslor, men som oftast förknippas med händelser från en ond tid i det tjugonde århundradet.
Det liberala England förtryckte under flera hundra år irländarna med religionsförföljelse och jordkonfiskation. När potatispesten i mitten av 1800-talet drabbade Irland, lät den liberala Londonregeringen – trogen sin laissez-faire-ideologi – hundratusentals fattiga irländare svälta ihjäl. Ingen hjälp gavs till de hungrande.
När slaveriet i mitten av 1800-talet hade avskaffats i de viktigaste västländerna, dök frågan upp om vilka som nu skulle ersätta de svarta slavarna. Deras arbetsuppgifter fanns ju fortfarande kvar. Liberalernas lösning blev import av ”kulier”. Kineser och indier erbjöds på hårda kontraktsvillkor arbeten i de rikas hem och längs järnvägsbyggena. Behandlingen av dessa ”kulier” betecknar Losurdo som rovdrift på människor.
Några liberala företrädare varnade för att dessa ”kulier” skulle översvämma ”importländerna”, eftersom de förökade sig som ”möss”. I franska Shanghai blev man i början av 1900-talet upplyst om att kineser och hundar inte hade tillträde till affärer eller restauranger. De var alltså inga riktiga människor. Den råa europeiska imperialismens epok hade gjort entré på historiens arena.
Losurdo analyserar lagar och regler som visar att livsvillkoren för folken i kolonierna skulle komma att präglas av Herrefolksmentalitet. Den attityd som de liberala samhällenas företrädare hade skaffat sig under slaveriet, indianutrotningen och behandlingen av ”kulier” kom nu att tillämpas i kolonierna.
Frankrike och Nordafrika – Algeriet i synnerhet – har haft ett konfliktartat förhållande till varandra under hundratals år. Julirevolutionen 1830 i Paris som hade liberala förtecken blev startskottet till erövringen och koloniseringen av Algeriet. Under en tjugoårsperiod bosatte sig hundratusen fransmän i Algeriet, uppmuntrade och understödda av den franska staten. Landet de kom till betraktades som ett ofruktbart stycke land som de franska kolonisatörerna skulle kultivera till en blomstrande idyll.
Det franska intrånget möttes av motstånd från de araber som redan levde där. Deras motståndskamp möttes av franska bajonetter och när det inte räckte utnyttjades svältvapnet för att tvinga araberna till underkastelse.
Våldet ansågs utifrån liberala föreställningar vara befogat, eftersom den infödda befolkningen inte betraktades som fullgångna människor. Franska officerare hävdade att araber var ”skadeinsekter”. I den andan förespråkade liberalen Tocqueville diskriminerande rättsskipning. Det skulle vara lagar för de kristna fransmännen och drakoniska lagar för de muslimska araberna. Modellen för Algeriets kolonisation och kväsandet av araberna fann liberalen Tocqueville i de brittiska och amerikanska kolonisatörernas tillvägagångssätt i Nordamerika vid utrotandet av indianerna.
Under läsningen av Losurdos analys av liberalismens tankar och idéer över tid noterar man att många av de argument som används i dagens svenska politiska debatt torgfördes av politiker och filosofer redan under liberalismens barndom. Vi och dom! Marknaden löser problemen! Hårdare straff! Bidrag passiviserar! Skicka tillbaka dem! Listan kan göras längre.
Bokens många citat tynger inte texten. Snarare tvärtom. De ger kraft åt Losurdos analys och citaten är noga källbelagda. Boksidorna flödar av historiska fakta. Åtskilliga gånger höjer läsaren ögonbrynen över liberalernas uttalade förakt för och fördomar mot vanligt arbetande folk. Människoföraktet från det förgångna dyker även idag upp hos åtskilliga nyliberaler.
Losurdos bok är mycket läsvärd tack vare Erik Göthes noggranna och stilsäkra översättning från engelskan. Losurdos analys av liberalismens frihetsideal ger vid handen att det var ett privilegium för samhällets besuttna. Då som nu?
