[220628] Våren 2006 blev Jan Eliasson av statsminister Göran Persson ombedd att ta över posten som utrikesminister efter Leila Freivalds som avgått. Jan Eliasson hade en hög tjänst i FN, förenad med ett stort internationellt ansvar. Han tvekade följaktligen, men bestämde sig ändå för att tacka ja, under förutsättningen att tjänsterna skulle kunna vara möjliga att upprätthålla samtidigt.
På hösten vann de borgerliga partierna valet, och regeringen Persson fick gå. Många spekulerade då kring hur den nya regeringen skulle göra med utrikesministerposten. Skulle man rentav be Jan Eliasson stanna kvar, helt enkelt därför att en för uppdraget mer kvalificerad person inte kunde gå att uppbringa i landet. Nu blev det inte så, utrikesministerposten är ju en högstatusposition, så regeringen Reinfeldt tillsatte en av sina egna. Kanske hade Jan Eliasson inte heller varit intresserad. Efter närmare femtio års diplomatisk, politiskt neutral, tjänstgöring hade han ju när han blev utrikesminister också tydliggjort var hans politiska sympatier låg.
Jan Eliasson har nu skrivit sina memoarer, ”Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst.” Bokens episka tid sträcker sig från uppväxten i Göteborg och hinner på slutet fram till det groteska ryska överfallet på Ukraina, vilket givetvis är en både omskakande och sorglig upplevelse för en person som ägnat så gott som hela sitt yrkesliv åt att främja fred, utveckling och internationell samordning i för mänskligheten avgörande frågor som kärnvapennedrustning eller på senare år klimatkrisen.
Jan Eliasson började på UD:s aspirantutbildning år 1965. Han hade då genomgått sjöofficersutbildning och dessförinnan en för livsvalet betydelsefull tid som utbytesstudent i USA. Där han för övrigt träffade den unge blivande presidenten, John F Kennedy. Jan Eliasson skriver i kapitlet om sin barndom på 1940-talet om hur populärt det redan då i Göteborgs arbetarklass var att döpa sina barn till ”amerikanska” namn. Jan Eliasson har som andranamn Kenneth, och hans bror heter Roger. Amerikanska filmer hade gjort stort intryck under trettiotalet, och när andra världskriget var i gång blev allt amerikanskt ännu mer populärt. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, också med göteborgsk arbetarklassbakgrund, har, vilket Jan Eliasson nämner, skrivit intressant om detta i sina memoarer. ”Mitt förnamn är Ronny”.
Även om det personliga får en del utrymme i boken måste den ändå karakteriseras som i första hand en yrkeslivsmemoar, den diplomatiska karriären står i centrum, med kortare utflykter till privatlivet. Det betyder att boken blir en i mitt tycke fantastiskt värdefull återspegling av världspolitikens svängningar under mer än sextio år. Ett centralt inslag är det långvariga och mödosamma medlingsarbetet i kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet, fruktansvärt blodigt med miljoner dödsoffer i ett krig mellan länder med grymma regimer. Jan Eliasson kan berätta om förhandlingsmöten med Iraks ledare Saddam Hussein, hatisk, hänsynslös, totalt likgiltig inför de oräkneliga liv hans krigföring kostade. Han använde ju också som bekant i strid med alla internationella konventioner krigsgas i överfall på civila byar.
Jan Eliasson har under sin karriär, som slutade med ordförandeposten i FN:s generalförsamling och några år som vice generalsekreterare hos dåvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon, träffat så gott som alla nationella ledare och ministrar från så gott som samtliga världens länder. Persongalleriet blir minst sagt myllrande, men också mycket intressant, vilka och hurdana var alla dessa presidenter, diktatorer, krigsherrar, religiösa ledare och toppdiplomater? Jan Eliasson blir personligen vän med många, som USA:s utrikesminister under George W Bushs tid som president, den superbegåvade men elitistiska Condoleezza Rice eller hennes försvarsministerkollega, Colin Powell, som så svårt sargade sin egen heder när han i FN lade fram ”bevis” för att Saddam Hussein var i besittning av massförstörelsevapen. Detta trots att den undersökningskommission som leddes av Hans Blix bortom rimligt tvivel klargjort att så inte var fallet.
”Ord och handling” är en välfunnen titel på dessa spännande inblickar i den internationella storpolitiken under de senaste sextio åren. Att ord är diplomatins främsta verktyg blir tydligt i hur skickligt Jan Eliasson berättar sin historia, det är så välformulerat, klargörande och tillgängligt att man kan glädjas bara åt det.
