[220613] Europa är ett lapptäcke av språk, sedvänjor och etniciteter, en verklighet som tyvärr i kombination med mänsklig destruktivitet ofta lett till konflikter. I italienaren Marco Balzanos nyutkomna roman Jag stannar här är det Sydtyrolen som står i fokus, den nordöstra delen av Italien eller den södra delen av den tidigare dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Berättelsen tar sin början i byn Curon 1920 och löper fram till 1950-talet. Huvudperson och tillika berättare är Trina, en kvinna som växer upp, utbildar sig till lärare och sedan drabbas av 1900-talets totalitära vansinne, först Mussolini, sedan Hitler och till sist den framstegsdyrkan som till varje pris ska utplåna den kulturella diversitet som präglat hennes trakt.
Trina tillhör den tysktalande minoritet som sedan urminnes tider har bott vid Alpernas fot. När Mussolini tar över makten ska denna minoritet infogas i det italienska imperiet och bli ”riktiga italienare”. Raka led, ett och samma språk, en påtvingad konformism.
Men att utplåna sitt språk och montera ner sin kultur är inte lätt. Sannolikt är det människans sista och käraste resurs som står på spel. Trina och de andra i byn Curon låter sig svårligen kuvas. Själv väljer hon att arbeta som lärare på sitt förbjudna hemspråk tyska, detta i ett hemligt nätverk av skolor. Flera år senare, år 1939, bryter andra världskriget ut. En del sydtyrolare ansluter sig till nazisterna, mest av kulturella och språkliga skäl. Riktigt vad Hitler har för planer förstår de sällan, men de vill leva i kulturell och språklig frihet.
Många familjer splittras när några sluter upp med tyskarna, medan andra stannar kvar i Italien och uthärdar. Gemensamt för båda kategorier är ett liv i utsatthet, att inte riktigt tillhöra något, varken Italien eller Tyskland. Mest av allt är de bönder som hamnat mitt i stormaktspelet.
Även Trinas familj slits sönder. Ena dottern Marica beger sig av, sonen Michael blir nazist och maken Erich skickas iväg till fronten och såras svårt. Hemmavid breder armodet obönhörligen ut sig – nöden, sorgen och svälten. Till slut tvingas även Trina och den hemkomne Erich fly, upp i Alperna.
Balzano är en skicklig stilist. Med små medel låter han läsaren sugas in i denna 1900-talstragedi, angreppet på en hel kultur speglas i enskilda livsöden. Ändå görs ingen person till fullständigt offer eller ensidig baneman. Här tecknas människolivets gråskalor och historiens oberäkneliga kast med vemodig skärpa. Det är spännande, tankeväckande och sorgset. I efterordet beskriver Balzano hur en omfattande historisk research ligger till grund för berättelsen. Översättningen är också kompetent utförd av Helena Monti.
Som sagt: Europa är ett lapptäcke av språk, sedvänjor och etniciteter. En kontinent präglad av mångfaldiga och fantastiska kulturella uttryck, teknologiska framsteg och demokratiska reformer. Ändå finns här motsatsen också: en ofattbar grymhet och vansinne, intolerans och despotism, nu senast brutalt påmint i det pågående kriget i Ukraina.
Här, på vår gamla Kontinent, finns ljus och mörker som avlöser varandra, kontraster som bryts och böjs, en böljegång mellan demokratiska och totalitära krafter. För oss demokrater återstår att stå upp för det demokratiska samhällets värderingar och aldrig invaggas i föreställningen om att dessa sköter sig av sig självt. Och som drabbande intim historisk gestaltning av detta fungerar romanen Jag stannar här alldeles utmärkt. Eller så läser vi den bara som en god bok, en välskriven och engagerad text om att vara människa i svåra tider.
