[220612] Göteborgs Dans och teaterfestival hann bjuda på en rejäl höjdpunkt innan denna pandemidrabbade ”biennal” tar ännu en paus fram till att punkt sätts i slutet av augusti med framför allt gästspel av Schaubühne Berlin. I augusti 2024 är det tänkt att biennalordningen skall vara återställd.
Om något från denna sällsynt utspridda scenkonstfestival lämnat bestående avtryck är det de två hisnande och ja, gastkramande, dansverken från Peeping Tom som tog andan ur publiken vid sin enda föreställning på Göteborgsoperan. Med ytterligare två verk avbockade från det ursprungliga festivalprogrammet får man vänta till slutet av augusti för en avslutning som bland annat lite traditionsenligt innehåller besök från Schaubühne Berlin på Göteborg stadsteater.
Det känns som vanligt motigt att ösa lovord över en föreställning som bara gått att uppleva en gång, vilket är ett återkommande festivaldilemma. Två surrealistiskt klaustrofobiska dansverk The Lost room och The missing door lyckades på sjuttio minuter exponera alla tänkbara trauman av instängdhet, parrelaterade relationer med omväxlande våld och ömhet liksom naturens krafter och mänsklig aggressivitet av mer storskalig karaktär. Detta görs med en extremt expressiv danskonst som ytterligare bevisar kroppens oändliga möjligheter att berätta utan att kräva hjälp av ord. För även om det talade språket kommit att bli allt mer förekommande i danskonsten så gäller det tacksamt nog inte här med något litet undantag. Trots det har festivalledningen sorterat denna föreställning under kategorin teater. Och nog är det teater alltid.
Impulsiviteten och den simulerade spontaniteten i dansarnas rörelser är fenomenal. Dit hör till exempel att agera flyhänt städare och från att torka upp ett nedblodat golv med en trasa plötsligt förvandlas att likt en bångstyrig hund snurra runt som trasa själv över golvet, eller göra ett stort nummer av ansträngningen att ta sig ut ur sin kavaj eller simulera svårighet att balansera fram på högklackade sandaletter. Båda dansverken utspelar sig i något av ett slutet rum med nyckfulla dörrar som låter sig öppnas eller inte och ständigt bjuda på det oväntade och skrämmande. Hotfullheten ligger som ett raster över dessa föreställningar som också är kryddade med såväl komik som erotik.
Två verk tar sig ut på mer okonventionella platser i Göteborg. Den Kölnbaserade mångdisciplinära konstnären Angie Hiesl har gjort sig känd för sin gatukonst i olika former. Mest uppmärksammat har det verk blivit som på engelska fått namnet X-time People Chair, som hon första gången iscensatte 1995 och som tre år senare fick internationella gatuteaterpriset i nordtyska Holzminden (där sedan 1991 en gatuteaterfistival äger rum vartannat år runt pingsttid). Innan detta högst logistikkrävande performanceverk den 10 och 11 juni etablerade sig på husfasader runt Brunnsbotorget på Hisingen i Göteborg har det visats i 34 städer i 16 länder i Europa och Nord- och Sydamerika. Om verket kan klassificeras som dans eller teater torde vara osagt, även om Angie Hiesl är skolad och verksam inom båda disciplinerna såväl som regissör, koreograf och performancekonstnär. Som medarrangör till verket har hon haft konstnären Roland Kaiser.
När verket nu skulle visas i Sverige för första gången var den ursprungliga tanken att det skulle ske i stadens centrala delar, men det stötte tydligen på diverse praktiska problem. Från boendeföreningar på Brunnsbotorget på Hisingen mottogs förslaget däremot med öppna armar (enligt festivalledningen). För mig betydde det att upptäcka ännu ett attraktivt område på Hisingen som varit mig totalt okänt, finner ett levande torg full av verksamheter och tillmötesgående människor. Upptäcker en hög stege rest mot fasaden till ett av de många flerfamiljshus som tillsammans utgör ett vidsträckt, luftigt och grönskande bostadsområde bakom torget. En man klättrar upp och sätter sig på en stol som är fastnitad direkt på fasaden cirka sex meter upp. Konstverket består alltså av att en man eller kvinna i åldrarna 68-85 år under en timme sitter väl fastspända på stolar på olika fasader, uppslukade av någon vardaglig verksamhet.
Under min vandring mellan husen räknar jag upp till ett tiotal deltagare, som alls inte är anlitade lokalt utan har följt med projektet från stad till stad. De torde alltså vid det här laget vara väl förtrogna med sitt uppdrag att agera konstverk, vare sig de sitter och stickar, läser en bok, äter, strängar en badmintonracket, lagar en radioapparat eller vad de i övrigt är sysselsatta med.
Tanken är att skapa spänning för de förbipasserande genom att flytta den vardagliga upplevelsen från det privata till det offentliga rummet. Och visst är jag inte ensam om att med kameran i beredskap söka runt mellan byggnaderna för att finna ännu en människa fullt upptagen av sitt, uppflugen på en stol på fasaden utan att ta någon notis om betraktarna. Någon större tillströmning från övriga Göteborg kunde dock inte noteras, men i bästa fall kan verket gynna den lokala kreativiteten och gemenskapen.
Utanför ett inbjudande cirkustält vid Röda Sten ringlade sig kön oändligt lång när i lördags slutligen det lilla sällskapet Cirkus I Love You bjöd in till sin första av två föreställningar inom festivalen. (En andra och sista äger rum söndag den 12 juni). Det visade sig vara en högst familjevänlig, fantasifull, kärleksfull, idé- och musikrik entimmes föreställning som innehöll flertalet precisionskrävande konststycken som dagens djurbefriade så kallade nycirkus vanligtvis består av. Den här gruppen på åtta kvinnor och män från olika delar av Europa gick ihop för ett antal år sedan i en gemensam kärlek till cirkuskonsten för att starta en egen grupp och gjorde sin första professionella föreställning 2018 och har sedan dess turnerat runt i Europa för att nu landa i Göteborg. Det påtagliga är den värme och glädje som artisterna utstrålar både sinsemellan och mot publiken. Många års träning har också resulterat i egna finurliga versioner av sånt som cirkusartister vanligtvis gör. De behärskar också var och en olika instrument, vare sig de står på en upphöjd liten estrad, tar med sig basfiolen upp på en egen avsats eller spelar fiol hängande i ett rep i en hårknut från taket. Det är en föreställning som är väl värd en timmes familjär samvaro.
