[220610] Någon gång på 80-talet, efter Nordiska kvinnors tre Fredsmarscher 81-83, varav den mellersta gick till Sovjet, före glasnost och perestrojka, befann jag mig i landet på en teaterresa. En av våra äldre kollegor drabbades av hjärtinfarkt mitt under en föreställning och hans hustrus beskrivning av sjukhusverkligheten (i Moskva) han hade mött var inte att leka med.
Ändå fick jag för mig att tillkalla hotelläkaren ett par dagar senare, när jag kände mig lite vissen. Beskedet jag fick var:
– Your influenza is very bad, you have to go to a hospital.
– Nej! svarade jag. Under inga omständigheter! Då lät de mig vara, men jag kände mig ändå långt ifrån säker.
Jag var i kretsarna under dessa år en (förmodar jag) väl iakttagen dissident och sovjetkritiker. Det fanns ingenting att omedelbart vara rädd för i dessa länder, inga fysiska hot som på bakgatorna i en amerikanska storstad, inget öppet våld mot utlänningar, inga hot mot människor med västerländska pass av typen fängslande utan anledning, utreseförbud. Ändå tror jag aldrig jag blivit så paniskt skräckslagen som vid just detta tillfälle på ett hotell i Leningrad, väl vetande, att i grund och botten var rättslösheten i dessa samhällen total, ogenomträngligheten fullkomlig.
Det är utgångspunkten för vad Lämna inga spår handlar om. Två unga killar nojsar av pur ungdomsglädje på offentlig plats och blir snabbt och ovanligt brutalt gripna av polisen. De förstår verkligen inte varför och det har heller ingenting med deras glädjeyttringar att göra utan med det faktum att en av deras mödrar är aktiv i Solidarnosc, alltså Solidaritet. Sedan följer skräcken, misshandeln, bilden av rättslösheten i en skildring som inte bara blottlägger den ohyggligt vardagen i ett obönhörligt händelseförlopp, men också utmejslar de olika former av vanställda personligheter diktaturer skapar, det är rasande skickligt genomfört och betyder att man lämnar salongen rejält knäsvag.
Är det sant? Ja, det är sant. Det var (är) så här diktaturens trivialiteter ser ut. Den ena hullingen som hakar tag i den andra, det finns alltid något någon kan anklaga någon annan för, du är aldrig säker. Argumentationen, ”bevisföringen” kan vända på en femöring, advokaten kan vara från hemliga polisen, du kan inte ens lita på dina egna föräldrar, kanske minst av allt på dem – din egen verklighet kan vara orsaken till att de plötsligt berövats sin försörjning, sina utbildningsbevis, you name it.
De unga männen i filmen heter Jurek Popiel och Grzegorz Przemyk. Det är den sistnämnde som misshandlas så svårt i magen att han till sist vomerar sin egen avföring i det livshotande resultatet av spårlösa slag.
Har vi inte hört det här hur många gånger som helst redan?! Men vi kan aldrig höra, säga det, tillräckligt ofta, en general Jaruzelski kan dyka upp var och när som helst bakom sina solglasögon där inte rättvisan har en självklar förankring och det åskådliggörs av Tomasz Zieteks spel i rollen som Jurek, som bestämmer sig för att vittna om det han sett, som i sin oskuld, androgyna skönhet och frihetskärlek kan återfinnas varhelst unga människor söker sig till livet där det är som bäst. Jag mötte det för inte så länge sedan i en dokumentär om åsiktsförföljelsen i dagens Kina: ungdomar som är precis som här, lika oförskräckta, det är viktigt att veta, att människorna är sig lika överallt, på gott och ont och att det ligger det något trösterikt i.
Det är det som ger Lämna inga spår dess betydelse. Den politiska grymheten är en sak, men människans förmåga att stå emot denna grymhet är konkret och vackert ömtålig och den upphör aldrig. Problemen uppstår på nytt och på nytt men det gör motståndet också. Besvikelsen också. Hoppet likaså.
Det är dessa långa förlopp som vinner materialitet i noggrannheten i den filmiska skildringen, som inte viker undan för slappa underhållningskrav utan envisas, timme efter timme (det är en lång film) med sitt viktiga vittnesmål.
