[220607] Inte så liten ändå, en föreställning med vassa inslagsskärvor från klockan sex till elva på kvällen, längre, följaktligen, än de flesta föreställningar brukar vara. Och med den variation som utbudet hade känns den i efterhand som ännu längre, nästan som ett liv.
Performance är en märkligt ogripbar konstform, en form som kräver allt och ingenting och som framför allt kräver ett aktivt deltagande från publikens sida: en vilja att förstå bakgrund och motiv, en förmåga att fylla ut och komplettera, kort sagt, ingå i en dialog. Med intet mindre, som i ett av inslagen, med två sanslöst uttrycksfulla stjärtar, som skojar med både oss och varandra, rövknullar oss skulle man kunna drista sig att säga och det med besked, det är helt, helt underbart.
Miljömedvetenheten får sitt i eget inslag som bygger på smältande is och när det följs av ett spel med och ovanpå en bred pappersrulle som sätts i rörelse blir man plötsligt uppmärksam på, hur oändliga möjligheterna är, att fylla en utstuderat abstrakt form med tydligast tänkbara innehåll.
Den universella uppmärksamheten markeras ytterligare i ett inslag från en artist från Ukraina, Irina Novikova, nyligen anländ till Sverige och Göteborg, där hon kommer stanna tills hon han återvända hem. I sitt rytmiska inslag låter hon hela himlen öppna sig över våra huvuden, får publiken att dansa, överväldigas, då kan man nästan inte begära mera.
Många inslag av det här slaget kräver tålamod, du kan inte förutsätta att bli underhållen varenda sekund. Det betyder emellertid också, att du dras in i själva den kreativa processen med egna uppgifter för reflektion och eftertanke, plötsligt upphör då såväl tid som rum och du är aktiverad och allt annat än uttråkad.
Atalantes vida scenrum är sällsynt välägnat för formen, det ger frihet inom trots allt mycket trygga väggar, vilka i sig rymmer minnet av alla minnesvärda föreställningar man tagit del av i just det här rummet.
