[220605] Mannen bakom Ex Machina levererar ännu en obehaglig thriller, denna gång med feministiska undertoner.
Harper har hyrt ett hus på landsbygden för att komma bort från lägenheten i centrala London. Lägenheten där hennes man hotade med att ta livet av sig om hon fullföljde planen att ta ut skilsmässa. Samma lägenhet genom vars fönster hon kort därefter såg sin man falla mot sin död.
Den lilla landshålan verkar inledningsvis lugn och rofylld, men efter en promenad i skogen börjar hon förföljas av en naken man. Polisen arresterar honom, men släpper honom sedan, och tar inte Harpers oro på allvar. En ungdom med någon form av psykiska besvär blir arg på henne när hon inte vill leka kurragömma med honom. En präst som lyssnar på hennes sorger går snart över till att skuldbelägga henne. Kort sagt: hon är omgiven av män som inte tar hennes säkerhet på stort allvar, och inte visar större förståelse för hennes välmående.
Till en början är det lätt att tro att skräcken kommer bli av samma sort som den klassiska The Wicker Man, då protagonisten i den filmen på samma sätt beger sig till en ort med märkliga bybor, långt från närmsta storstad, med en gitarrspelande singer song-writer som står för soundtracket. Istället blir det någon slags symbolfylld allegori om mäns ondska gentemot kvinnor. Vissa symboler är tydligare än andra: man behöver inte fundera länge över vad som åsyftas när Harper smakar på ett äpple i trädgården och ägaren av huset säger att hon inte får äta förbjuden frukt, eller när prästen betonar hennes skuld gällande makens död. Det är däremot mindre klart vad den högst surrealistiska, blodiga slutsekvensen skall förmedla (utöver magstarka bilder).
Det är inget nytt för Alex Garland att skriva och/eller regissera mer genomtänkta filmer med surrealistiska inslag. Diskussionerna om vad det innebär att vara människa i Ex Machina och allegorin över hur man förändras efter trauman i Annihilation visar att han vet hur man gestaltar djupa ämnen på film. Budskapet om att män är svin och kvinnor är oskyldiga offer ligger rätt i tiden, men det känns billigt och inte särskilt lyckat (eller djupt för den delen), inte ens när det görs av en så bra manusförfattare/regissör som Garland.
