[220602] Neapel benämns ofta som Italiens fattigaste stad, men här finns en stor litterär rikedom. Tydligast är Elena Ferrante, vars Neapelkvartett tagit världen med storm. Vid sidan om Ferrante finns bland andra Erri di Luca och Domenico Starnone, två internationellt framstående författare med ursprung i staden. Om Domenico Starnone har sagts att han döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante, vilket förnekas. Mest har hans hustru, översättaren Anita Raja, gällt som Ferrante. Trista spekulationer som tar fokus från verket.
Emellertid räknas Starnone som en av Italiens mest framstående författare. Nyligen gavs romanen Bekännelser ut på svenska, skickligt översatt av Helena Monti. Temat är kärlek, men också hemligheter och bekännelser.
I centrum står gymnasielärare Pietro, som också utmärker sig som skoldebattör. Boken är indelad i tre berättelser: en som berättas av Pietro, en annan som hans dotter Emma står för och slutligen en som hans ungdomskärlek Teresa återger. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik.” Berättelsen rör sig framåt över flera decennier, från ungdom till ålderdom. Teresa och Pietro har ett stormigt förhållande i ungdomen. Teresa är hans tidigare student, men de möts några år senare, i universitetsmiljö. Teresa väljer att satsa på en forskarkarriär och beger sig till USA. Vid det stormiga uppbrottet enas de om att bekänna sina mörkaste hemligheter för varandra i en sorts livslångt pakt.
Pietro blir kvar i Italien, i Rom där han undervisar på gymnasiet och parallellt gör sig ett namn som skribent och föreläsare. Sedan gifter han sig med Nadia, en kvinna som på många sätt kontrasterar mot ungdomskärleken Teresa. Nadia avstår sin forskarkarriär i matematik, satsar på familjen och sköter hushållet medan Pietro far runt på sina föreläsningsturnéer. Här anas en stigande bitterhet hos Nadia, känslor som kanaliseras i otrohetsaffärer, vilket antyds mer än beskrivs. Vad Pietro vet om saken förblir oklart. Kanske låtsas han som det regnar.
Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden, i ett nutidsplan. Nu är Pietro en vördad åldring och hans dotter Emma, en karriärsfokuserad journalist med spruckna förhållanden bakom sig berättar. Emma har småkorrupta kontakter inom politiken och vill nu att fadern ska få en officiell hedersbetygelse från regeringen. Frågan är vad fadern Pietro – en kompromisslös kritiker av just korrupta politiker – ska tycka om detta. Ett led i att förläna denna officiella tillställning glans och ära blir att bjuda in en prominent gäst, helst av internationellt snitt, vilket råkar bli Teresa. Dottern Emma och den tidigare ungdomskärleken Teresa känner inte varandra, men historien rullas upp för dem. Hur ska de reagera?
Den tredje berättelsen bärs av Teresas röst, en åldrad och självupptagen kvinna som klagar över krämpor och har bittert blandade känslor för alla och envar, inte minst Pietro. I denna korta roman finns många hemligheter som rullas upp och tvinnas in i varandra. Dunkel och klarhet varvas med varandra, då nära och djupgående relationer är så svåra att fullt ut förstå. Vad vet vi egentligen med säkerhet om en människa, om vi ställer olika vittnesbörd, erfarenheter och relationer mot varandra? Romanen påminner om Starnones tidigare romaner som getts ut på svenska, Band och Väsen. I samtliga fall handlar det om romaner som gräver djupt i det viktigaste vi har – relationer. Ännu svårare blir det när relationen inbegriper ett ägandebegär, svartsjuka och motsägelsefullheter, som det ofta gör i kärlek.
Det är en skickligt skriven roman, vars narrativa byggstenar ligger välplacerade. Ändå är det något som glappar i skildringen av Pietro, något undflyende och outvecklat. För uppenbart är Pietro en rättskaffens man, men ändå tycks omgivningen inte riktigt tycka om honom. Varför? Här fattas det några psykologiska led. Kanske är det just dessa led som läsaren ska grunna över och lägga till. Kanske blir svaret att otack är världens lön. Att intentioner och utfall sällan sammanfaller i livet. Och att kärleken saknar rim och reson, men ändå dras vi in i den.
