[220525] Michelle Yeoh hoppar fram och tillbaka mellan parallella världar för att förhindra världens undergång. Synd bara att hon inte lyckas förhindra all fånig slapstick.
Evelyn Wang driver en tvättomat med sin man, och kämpar med att få affärerna att rulla på, få ihop deklarationen innan de måste redovisa verksamheten för skattemyndigheten, samt finna råd när hennes dotter vill komma ut som lesbisk inför sin farfar, som är alldeles för traditionell och konservativ för att kunna hantera den nyheten. En dag får Evelyn dock reda på att det finns ett oändligt antal parallella universum, och samtligas existens hotas av den mystiske Jobu Tupaki. Evelyn måste rädda världen genom att utforska dessa parallella världar, och konfronteras således med alla olika liv hon kunde ha levt om hon bara gjort andra val.
Genom att hoppa från ett universum till ett annat får hon även de förmågor hon hade förvärvat om hennes liv sett annorlunda ut, men får samtidigt korta inblickar i hur livet hade sett ut om hon exempelvis inte hade gift sig med sin hopplöse, mesige man, utan istället hade tränat kung fu, satsat på sångkarriären, blivit kock eller liknande. Ett problem är att även andra personer kan göra detta, och när Evelyn konfronterar folk som även de bemästrat konsten att hoppa mellan världar tvingas hon hitta finurliga lösningar för att ta sig segrande ur striden; när hon måste försvara sig fysiskt ”hoppar” hon exempelvis till en värld där hon är kampsportsmästare, så att hon, när hon återvänder, kan slåss likt en kvinnlig Jackie Chan.
Det finns en viss ambition om att konstruera en existentialistisk allegori om livet: nödvändigheten att förlika sig med vad som kunde ha varit men aldrig blev, svårigheten i att som tonåring försöka finna sig själv, och dylikt. Ett fundamentalt problem är att dessa teman aldrig utforskas särskilt ingående. För att kunna interagera med ett jag från ett parallellt universum måste karaktärerna först försätta sig i osannolika situationer, vilket blir en ursäkt för att låta dem utföra de mest bisarra (oftast fåniga) gärningar, såsom att slicka på väggen, sätta skorna på fel fot, eller häfta fast ett kvitto i pannan, för att bara nämna några exempel. Ett genialt science fiction-koncept som öppnar upp för ett otal intressanta handlingar och händelseförlopp blir alltså inte mer än en ursäkt för löjlig slapstick och non sequitur. Lite som om skaparna av The Matrix hade låtit Neo och Trinity bete sig som Jackass-gänget, istället för att utforska tankar om vad som verkligen är verkligt i en digital tidsålder. Med andra ord: ett otroligt bra grundkoncept som slösats bort helt och hållet.
Det är en besvikelse att en skådespelerska som Michelle Yeoh slösade bort sin talang på något så fånigt. Under filmens gång kan man inte låta bli att önska att man kunde hoppa till ett parallellt universum där manusförfattarna gjort ett bättre jobb.
