[220519] Mitt under den blommande våren har en framstående svensk författare lämnat oss. Den flertaligt prisbelönte Per Gunnar Evander var en författare som ägde den förunderliga förmågan att förvandla det vardagliga till något viktigt. Riktigt hur detta gick till är svårt att förklara. I brist på annat kan det kallas litterär kvalitet.
I centrum för tematiken stod oftast vilsna män. Män som blivit kvar i en sliten bruksort. Män som rörde sig genom livet utan större sanningar, gärningar eller projekt. Män som varken förstod sig själva eller det liv som det var satta till att leva. Mest av allt var det män kring vilka de vävdes historier som en stor läsarkrets återvände till, bok efter bok.
Få svenska författare har haft samma förmåga attrahera både publik och kritik. Ingen annan författare har heller sommarpratat i samma utsträckning. Hela fjorton gånger blev det, senast 1999. Vid sidan om romaner blev det teaterpjäser och dramatik för radio och tv.
Här fanns en ovanligt hög produktionstakt, där verk avlöste varandra i en strid ström. Det har sagts att Per Gunnar Evander blev offer för sin egen produktivitet. Kanske hade hans litterära gärning ansetts som mer unik om den varit mindre. Omvänt hade den nått en mindre publik.
Under 60-talet och 70-talet var Per Gunnar Evander som mest framgångsrik. Ett 30-tal böcker blev det från debuten med berättelsesamlingen ”Tjocka släkten” år 1965 till den allra sista boken ”I min ungdom älskade jag att spegla mig” år 2005.
Flera av romanerna filmatiserades. Mest framgångsrik blev en av hans kanske mest lästa och omtyckta roman ”Det sista äventyret.” Romanen publicerades 1973 och året efter gjordes den till film, som visades nyligen på TV https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/ta-del-av-filmsamlingarna/filmer/det-sista-aventyret/ I centrum står Jimmy, en vilsen och modersbunden yngling som söker sig fram i livet. Han frikallas från militärtjänsten, flyter sedan runt.
Mycket av tiden tillbringas som långtidsvikarie på en högstadieskola. Jimmy saknar större intresse för läraryrket, men behöver ett påhugg. I skolan inleder han en otillbörlig relation med en elev, Helfrid, detta trots att han parallellt är förlovad och lever i ett stadigt förhållande. Själv är Jimmy mest ansatt av en förgörande svartsjuka riktad mot Helfrid. En mörk spiral rör sig allt djupare nedåt, från spirande kärlek och yrkesliv hamnar Jimmy på mentalsjukhus. Där träffar han en förstående läkare och medpatienter, en liten gemenskap öppnar sig.
Huvudrollen spelade av Göran Stangertz, som belönades med en Guldbagge. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Ann Zacharias. Frågan är om denna film hade passerat dagens me-too-klimat utan att ha ifrågasatts som olämplig och patriarkalt unken. Det är en man som missbrukar sin beroendeställning genom att ha ett otillbörligt sexuellt förhållande med en yngre kvinna. Här förekommer också misshandel. Allt detta är beskrivet på ett ganska alldagligt sätt, utan pekpinnar och större åthävor. Kanske kan det skyllas på tidsandan: 70-talet är inte idag. Varje tid tycks äga sin egen sanning, liksom blind för alla andra tidsåldrar.
År 2005 utkom Per Gunnar Evanders sista roman ”I min ungdom speglade jag mig ofta.” Romanen Augustnominerades och väckte även stor uppmärksamhet vid sidan om det rent litterära. https://nt.se/nyheter/carin-evander-vill-beratta-sin-historia-1281445.aspx Här fanns självbiografiska inslag som väckte anstöt hos en av författarens döttrar, Carin Evander, som menade att pappan utmålade sig som en person han inte var.
Bakgrunden var tragisk trafikolycka 1995, då Andrea, den andra av författarens dotter omkom. I ett öppet brev i Dagens Nyheter menade Carin Evander att pappan for med osanning, att hans relation till den omkomna dottern inte alls hade sett ut som i romanen.
Vad är egentligen sant? Var går gränsen för det verkliga och uppdiktade? Kan man skriva vad som helst? Vilket ansvar har man för det som man berättar, för andra som blir beskrivna där?
Inget är nytt under solen; att berätta är att förvandla, men också att förvanska. Det har aldrig funnits ett 1:1-förhållande med verkligheten och dess många avbildande berättelser. Klart är att liknande diskussioner flödat under de senaste årens allt intensivare autofiktiva bokflod.
förhållandet mellan den bortgångna dottern Andrea och författaren sällan beskrivs alls. Det är istället en förtärande saknad och sorg som söker sitt uttryck. Ofta sker det i en reflekterande form:
Alldeles oförutsett faller en gammal metafor över mig i minnet. Det är en formulering som gör mig nästan heligt förbannad därför att den är mig så helt och hållet främmande. Upphovsmannen är en gammal kollega som ordagrant påstår att i saknadsvärken darrar en kompassnål.” (s.81)
Här går den åldrade författaren till storms mot sådana som menar att djup sorg och saknad kan reduceras till något rationellt, alltid förvandlas till förfinad förståelse eller ett ljus i andra sidan tunneln. Istället menar Evander att det handlar om ”en ständigt pågående färd in i krympande tunnlar, en efter en, och sedan ingenting mer.”
Ovansjö i Gästrikland var Per Gunnar Evanders uppväxtort. I trakten finns ett flertal bruksorter, platser som sett bättre dagar. Ett svenskt rostbälte, hårt plågat av nedläggningar och arbetslöshet. Det är i sådana miljöer många av hans romaner utspelar sig, bland folkhemmets förlorare och i vardagens vilsenhet. Uppenbart är att dagens litterära landskap skiljer sig mycket från det som Per Gunnar Evander verkade i. Idag är litteraturen långt mer urban och global. Även Evanders litterära stil har få motsvarigheter idag. Här finns stundom en munter vardaglighet mitt i allt mörker. En En bästsäljande författare är alltid barn av sin tid.
Vad händer nu när folkhemmet rostat sönder och övergått i en multikulturellt och globaliserat samhälle med djupnande klyftor av annan sort? Kan dåtidens analoga instängdhet liknas vid dagens digitala instängdhet? Vem talar Evanders texter till idag och imorgon, när allt färre läser och kändisskap blivit gräddfilen till förlagsintresse? Osäkert är om Per Gunnar Evanders suggestiva deppighet, kärva komik och drivna vardagsrealism ens skulle publiceras idag. Många av hans romaner befolkas av vardagskrisande vita män i glesbygd. Vanlisar, utan makt och märkvärdighet. Än mindre är dessa vanlisar så akademiskt eller politiskt skarpa eller korrekta.
Så någon medial star quality finns här inte. Eller så tänker vi att den litterära kvaliteten alltid hittar sina framtida läsare. En tröstande tanke i denna blommande årstid.
