[220517] Den finska film som bär originaltiteln Sokea mies joka ei haiunnut nähdä Titanici har, trots att den också förtjänar (kvalitets)omdömet årets långtråkigaste film, en säregen förmåga att suga in åskådaren i händelseförloppet så att man till sist blir ett med huvudpersonens existensvillkor: blind och lam och trots detta besatt av viljan att fysiskt uppsöka sin nu döende käresta han funnit via Tinder.
Varför han med lika opålitligt som bristfälligt ledsagarbistånd ger sig ut på en komplicerad resa via taxi och tåg genom vilken vi som motvilligt dras med i förloppet till femhundraprocent får erfara, vad det vill säga att möta så mycket hinder i vardagen, att även en bagatell som att tappa mobilen på golvet kan välta allt över ända.
Man är fullständigt slut när filmen är över, men definitivt en mängd erfarenheter rikare!
Det märkliga är då, att skildringen av en människa av diametralt annorlunda karaktär, storförbrytaren och smidighetsekvilibristen Clark Olofsson i Bill Skarsgårds gestaltning och videokonstnären Jonas Åkerlunds regi, ger exakt samma effekt: man dras in i Clarks egen, inifrån växande action och får en fullständig förståelse för, varför hans liv aldrig hade kunnat vara annorlunda. Tills han slår sig till ro i Belgien som utbildad journalist, där han nu lever under annat namn.
Just därför är det övermått av moraliserande kommentarer till filmen, t o m från en så garvad kännare som G W Persson, helt förfelade. Det är inte orätt att skildra det icke-normala, även om hans eller hennes tilltag får tragiska konsekvenser, kanske inte minst för förövaren själv. När skildringen, som i det här fallet, skildrar själva pulsen i den agerandes drivkraft vinner man en insikt i hur komplicerade varje försök att genom ’bestraffning’ modifiera det kriminella beteendet är, ting som lever i aktören som en andra natur, vilket är vad Skarsgård så bedövande skickligt förmår gestalta. En given Oscar-nominering om det rört sig om en långfilm.
Vad lägger grunden till vad i en sådan personlighet? Hans gnistrande intellekt? Hans obetvingliga livslust – eller en ovanligt sårig uppväxt med alkohol och misshandel utan en lugn stund? Det torde kriminalpsykologerna grubbla över, men att ett sådant stycke verklighet inte skulle få skildras, så att även vi andra kan få röras av insikten hur en mänsklig karaktär av annorlunda slag ser dagens ljus, är det svårt att hålla med om.
I den tjugo år äldre TV-produktionen Norrmalmstorg ger Shanti Roney en lite snällare utgåva av den mytologiske Clark, därtill i en DVD-produktion som kompletterar skildringen av en dokumentär sådan, där vi som är gamla nog bereds tillfälle att återuppleva den chockerande händelsen, där ett spektakulärt rån på Kreditbanken mitt i Stockholm ledde till en av den svenska kriminalhistoriens mest skandalösa inslag: att gå rånaren Jan-Erik (Janne) Olssons krav till mötes, att få Clark Olofsson ut ur fängelset för att han i stället skulle se sig inlåst i ett bankvalv i en akut brottsbelägenhet, där i stort sett vad som helst kunnat hända och där han knappast kunde tänkas undgå nya kriminella handlingar, då han förväntades utöva inflytande över rånaren till såväl polisens som rånarens fördel! Cyniskt är bara förnamnet.
Naturligtvis hade han kunnat vägra – eller hade han det, ’Clark’?
Det var en myndighetsprioritering som fortfarande skäms rejält för sig. Det födde det numera världsbekanta ’Stockholmssyndromet’, en uppstådd lojalitet mellan förbrytare och offer som finns bekräftad i minnesvärda citat inte minst från gisslans unga kvinnor, vilka omtalade Clark och Janne som ’riktiga gentlemän’ med vilka de kunnat resa till ’världens ände’, det var inte dem de var rädda för, det var polisen – de hade m a o blivit plask förälskade. Jag minns fortfarande hur min pappa formligen fnös i raseri över ett sådant gränslöst oförstånd, en sådan skrattretande kvinnlig naivitet!
Men då hade han inte träffat Clark Olofsson, utsatts för hans bedövande…
Bill Skarsgårds arbete med Clark Olofssons karaktär är totalt imponerande och ger oändliga möjligheter till en förståelse inifrån för ett utlevande psykes bevekelsegrunder och prestationsförmåga. Att det på det här sättet visas och till stora delar förklaras borde inte kritiseras utan entydigt uppskattas och beundras.
