[220513] Den tionde september 2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh inne på varuhuset NK i Stockholm av en gravt psykiskt störd ung man. Tidigt morgonen därpå avled hon av sina skador. Bara några år tidigare hade statsminister Olof Palme mördats på öppen gata, och på samma sätt som då skulle detta mord bli ett nationellt trauma. Anna Lindh blev 45 år gammal, hon lämnade man och två barn och ett djupt skakat socialdemokratiskt parti efter sig. Dessutom hade hon skaffat sig ett mycket brett internationellt kontaktnät, ofta präglat av personliga sympatier, hennes död väckte sorg bland annat i EU och FN och bland politiker världen runt. Att dådet alls kunde inträffa var också en polisiär skandal.
Olof Palme hade gått på stan utan personskydd, och att nu utrikesministern kunde göra det var helt ofattbart. Inte minst som hon bara något år tidigare varit med och fattat det oerhört kontroversiella beslutet att genom CIA:s försorg utvisa två terrormisstänkta egyptier, vilket gjorde henne till ett högst tänkbart mål för islamistiska terrorister.
Vid sin sida den ödesdigra dagen hade Anna Lindh sin väninna Eva Franchell, som under många år tjänstgjort som hennes pressekreterare, först på Miljödepartementet och sedan på Utrikesdepartementet. Eva Franchell hade sedan gått vidare till en tjänst som informationschef på TV4, men vänskapen från ett långt och nära samarbete bestod. I ”En människa kan mördas men inte idéer” skriver nu Eva Franchell en biografi över Anna Lindh, som sträcker sig från barndomen till dagen för mordet.
Att skriva en biografi över en avhållen vän betyder att författaren behöver ställa höga krav på sig själv när det gäller att hantera sin egen lojalitet och vårda en så långt möjligt objektiv hållning. Eva Franchell är en driven journalist och medveten om sådana förutsättningar. Hon lyckas såvitt jag kan se mycket väl med att hålla en lagom distans till sin huvudperson, liksom till det socialdemokratiska parti som Anna Lindh företrädde och som Eva Franchell sympatiserade med.
Anna Lindh föddes i en konstnärsfamilj och växte upp i Dalarna och på Söder i Stockholm. Hon fick en yngre syster, som efter hennes död skulle ta sig an hennes barn, eftersom hennes make, Bo Holmberg, pga långt gången alkoholism, var olämplig för det. Anna Lindh blev en typisk socialdemokratisk långvägare, tidigt medlem i SSU, så småningom efter diverse intriger ordförande. Hon utbildade sig till jurist, och luftade av och till under den politiska karriären planer på att gå över till den juridiska banan. Kanske inte alltför trovärdigt, hon var utan tvekan en unik politisk begåvning, och blev alltmer viktig för sitt parti. Att hon vid sin död betraktades som självskriven efterträdare till Göran Persson på partiledarposten bekräftar det. Hon hade dessutom en bred personlig popularitet bland svenska folket, och rangordnades regelbundet som mest förtroendeingivande bland ministrarna.
Att hon utsågs till utrikesminister blev en överraskning, inte minst för de som själva räknat med att komma i fråga, som Jan Eliasson och Pierre Schori. Men hon hade haft ett gott och förtroendefullt samarbete med den annars ganska bufflige Göran Persson på miljöområdet, där han faktiskt visade ett starkt intresse för att ta landets politik framåt. När man nu läser om den här tiden hos Franchell slås man av hur det redan för tjugofem-trettio år sedan fanns en insikt om hur växthuseffekten skulle komma att utgöra en för människan och hennes samhällen avgörande risk. Man slås också av hur liten effekt denna insikt faktiskt fick under kommande decennier.
”En människa kan mördas men inte idéer” är både en personlig och en politisk biografi. På den personliga sidan finns tragedin med Bo Holmbergs alkoholproblem, som under många år blev en tung börda för Anna Lindh att hantera. Holmberg hade varit civilminister, men inte lyckats särskilt väl. Han blev landshövding i Södermanland och familjen bosatte sig i Nyköping. Anna Lindh pendlade dagligen med tåg till Stockholm, sedan hon lämnat barnen på förskolan. Med alltmer krävande uppdrag blev utlandsresorna fler och familjesituationen svårare att hantera. Vid sin död var Anna Lindh på väg att skiljas från sin make. Att hon skulle kunna fortsätta på samma sätt som partiledare och statsminister hade förstås varit otänkbart.
När det gäller idéer visade Anna Lindh att hon hade förstånd att ändra sig när utvecklingen så krävde. Hon var till exempel motståndare till EU och EMU, men skulle så småningom ändra uppfattning, inte minst genom de intryck hon fick av samarbeten på det internationella planet. Hon skulle av och till kritiseras för att inte vara ”tillräckligt” feministisk, hon tillsatte till exempel män på en del poster där kvinnor kunde kommit i fråga, men hon vidhöll en meritokratisk hållning. Skandaler av den typ som partikamraten och kollegan Mona Sahlin ställde till med föreföll otänkbara när det gällde Anna Lindh.
Att spekulera kontrafaktiskt tjänar kanske inte mycket till, men det är ändå intressant att fundera på vart det skulle tagit vägen för Socialdemokraterna och Sverige om Anna Lindh blivit partiledare och statsminister. Utan tvivel skulle mycket av den marknadsorientering som präglat politiken efter det ekonomiskt turbulenta 1990-talet ha genomdrivits. Kanske skulle de värsta avarterna, som kommersialiseringen av skolan ha undvikits. Men säkert är det inte. Anna Lindh ville se en ökad ”valfrihet” i skolpolitiken, men hon hade en övertygelse om att valen skulle falla ut så att stiftelse- och kooperativa skolor skulle gynnas.
Eva Franchell har gjort ett gott arbete med sin levnadsteckning. Den är intressant både som berättelse om en speciell person, men också för att den berättar om en tid som, på gott och ont, varit formativ för vår samtid.
