[220513] Låt mig säga det först som sist: det är med stor glädje och behållning jag läst Lars Lönnroths ”Parallella liv. Om Sven Delblancs och P.O. Enquists författarskap”. Det beror givetvis på Lars Lönnroths livfulla, kunskapsrika och spännande framställning, men också på att jag under decennier varit en hängiven Delblanc-läsare. Med all respekt för P.O. Enquists mångskiftande och stundom briljanta författarskap är det alltså så att jag läst avsnitten om Delblanc med större intresse.
Tanken på att i en och samma bok göra en jämförande biografisk och litterär studie av två författarskap från senare hälften av 1900-talet har enligt Lars Lönnroth inspirerats av den antike författaren Plutarchos, som under det första århundradet efter Kristus skrev sin ”Parallella liv” där han jämför framstående greker med romare inom olika områden, inom filosofin till exempel den grekiske Demosthenes med den romerske Cicero.
Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och under många år dessförinnan lärare vid UCLA i USA och vid universitetet i Aalborg. Han har också varit kulturchef på Svenska Dagbladet. Under studieåren i Uppsala på 1950-talet blev han bekant med Sven Delblanc och P.O. Enquist, men också förstås, med en rad andra blivande författare och intellektuella som Kerstin Ekman, Lars Gustafsson, Göran Palm och Göran Tunström.
Sven Delblanc och Lars Lönnroth blev nära vänner, och längre fram skulle de också samarbeta om en länge efterlängtad uppdaterad litteraturhistoria, ”Den svenska litteraturen”, under decennier därefter standardverk på svenska utbildningar i litteraturvetenskap. Men inte okontroversiell, det kom hård kritik från feministiskt håll, attityden till kvinnliga författare ifrågasattes, vilket tydligen fortfarande känns sårande för Lars Lönnroth, som även här tar chansen att kritisera kritiken och som sin åsikt framhålla att Delblanc (som kritiken främst riktade sig mot) blivit missförstådd.
Både Sven Delblanc och P.O. Enquist kom från landsbygden, Delblanc från Vingåker i ett frodigt Sörmland och Enquist från Hjoggböle i ett åtskilligt kärvare Västerbotten. Enquist växte upp med en ensamstående djupt religiös mor, Delblanc i en familj där fadern härskade med ibland besinningslös brutalitet och med en mor som utbildat sig till lärare men nu slet i ett olönsamt jordbruk. Litteraturforskningen har sedan länge lämnat den renodlat biografiska tolkningen av litterära verk bakom sig, men i en bok som den här är det givetvis helt ok att resonera om vilken betydelse barndomens erfarenheter haft för författarskapen. Olikheterna är anmärkningsvärda. Där Enquists barndom först efterhand tränger igenom i författarskapet kommer Sven Delblanc att använda sin barndom som en återkommande källa till sina verk, så till exempel i Åminnesviten, där den första boken ”Åminne”, blev ett stort publikt genombrott.
Lars Lönnroth går metodiskt fram genom författarskapen, han följer författarnas förhållande till samtiden och hur det kan ha påverkat ämnesval och författarhållning, han diskuterar familjeliv och går också tätt inpå sina huvudpersoner när det gäller sjukdomsbilder och annat. Sven Delblancs cancer och Enquists alkoholism fick båda betydelse för deras skrivande. Enquist räddade sig ur sjukdomen genom att skriva en av sina mest hyllade romaner, ”Kapten Nemos bibliotek” och för Sven Delblanc blev sjukdomen en drivkraft bakom det sena författarskapets gripande barndomsskildring ”Livets ax”.
Det säger sig självt att Lars Lönnroth, som aldrig tvekat inför att avge kvalitativa omdömen också här rangordnar sina författares verk i mer eller mindre lyckade texter. Jag gläds åt att han sätter Sven Delblancs ”Kastrater” bland de bästa av de korta idéromaner Delblanc skrev vid sidan om de stora sviterna, Åminnesviten och den som inleddes med ”Samuels bok”. Stor vikt läggs vid det litterära hantverket, stilnivå, symbolik med mera. Här är ju spännvidden stor inom båda författarskapen. När det gäller ”Kastrater” virvlar ju språket runt i en pastischerande 1700-talsstil, uppblandad med burlesk komik och en virtuos beskrivning av kastraternas sångkonst.
Jag skrev en gång min trebetygsuppsats om ”Kastrater”, och såg också den dramatisering av boken som sattes upp på Dramaten 1977, med Göran Graffman som Gustaf III, Hans Strååt som den skotske tronpretendenten och Ulla Sallert som kastratsångaren Farinelli. Minnesvärd, visst, men för mig var och är ”Kastrater” framför allt ett språkkonstverk, en formidabel text.
Jag hoppas ”Parallella liv” kan bidra till att väcka ett nytt intresse för Delblancs och Enquists författarskap, som, tycks det mig, har sjunkit undan i en tilltagande glömska. Förhoppningsvis kan initiativ tas till nyutgåvor av författarskapens mest vägande titlar.
Till sist vill jag ge Ellerströms förlag en eloge för hur snyggt formgiven ”Parallella liv” är, så fint!
