[220510] Åke Zetterström kröner sin långa karriär på Göteborgsoperan med en helgjuten tolkning av rollen som Agata i Donizettis metaopera Viva La Mamma. Galnare kunde den operan knappast ha blivit än i händerna på komediproffset Claes Eriksson, som flyttat handlingen till dagens Göteborg och parodierar lustfyllt den konstform han just debuterat i.
Som en våldsamt påkostad krogshow skulle den kunna gå, Claes Erikssons version av Donizettis 29e opera. Översatt från det italienska originalet gick den länge under titeln ”Vanor och ovanor på teatern” med urpremiär i Neapel 1827. Efter en kort tids framgång föll den i glömska tills den 1969 fick nytt liv och ny titel, Viva la mamma, i samband med en uppsättning i München.
Av Donizettis totalt drygt 70 operor är det en handfull som fortfarande spelas. I Sverige har Viva la mamma tidigare satts upp två gånger, 1984 på Södra Teatern och 1999 på Kungliga Operan.
Efter musikalen Kärlek skonar ingen, byggd på Håkan Hellströms musik med självklar lokalfärg, har Göteborgsoperan alltså satsat på ännu ett men betydligt lättsammare stycke, vars handling förflyttats från Neapel till Göteborg och dess operahus. Att det huset befinner sig mitt i bygget av en Västlänk som fått stan att i Erikssons text mer likna en schweizerost görs stort nummer av, inte minst scenografiskt. För att fylla alla hålen lär det inte bli mycket pengar kvar att göra opera för är beskedet till den ensemble som just är i färd med att repetera en opera i antik romersk miljö, Romulus och Ersilia, men hamnar i ständiga konflikter om rollfördelning och annat. Det förorsakar ett fenomenalt vokalt duellerande mellan de inblandade, där sällskapets regissör, (Mats Persson) får agera medlare med sin behagliga baryton.
Föreställningen inleds med en luftig och kvittrig ouvertyr, som får hålla ut rejält för att ackompanjera den textade programförklaringen om vad som är på G, som publiken får sig serverad på textskärmen på bortemot tio olika språk. Ribban är därmed lagd för en operaföreställning, där det gäller att hänga med i sällskap med en välspelad och lättlyssnad men tämligen anspråkslös musik.
Koloratursopranen Kerstin Avemo leker och imponerar med sitt stora röstomfång och har även nära till komiken i kroppen i sina ansträngningar att leva upp till den primadonneroll hon ska provsjunga för.
Claes Eriksson är framför allt att gratulera för att med sin regi format de olika karaktärerna som ju också utgörs av de likaså välsjungande tenorerna Mattias Ermedahl och Viktor Johansson, som konkurrerar om älskarrollen, Åke Mörk (baryton) som producent samt ”andresopranen” Mia Karlsson och mezzon Ann-Kristin Jones, båda med plats på avbytarbänken och först mot slutet får ta sig ton. Ett litet inslag av tre dansare erbjuder en vilsam andhämtningspaus.
Den som vill känna på kvalitén på den digra memoarbok med hög skvallerpotential som mamma Agata har i beredskap för att, mot att få huvudrollen, låta förskottet från förlaget finansiera den pågående operauppsättningen, hittar i operans alltid lika informativa programhäfte några avsnitt av den med Claes Eriksson som spökskrivare. Vad allt kan inte få plats i det huvudet, kan man undra!
På färden västerut från Göteborgsoperan efter föreställningen blir det dock inte hålen i staden som engagerar utan synen av vad som kan uppstå ur hålen med tanke på de anskrämliga högbyggen av arkitektoniskt och byggnadskulturellt ickevärde som radar upp sig från och med Järntorget och skärmar av stadens centrala delar från känslan av att vara en hamnstad.
