[220429] Om jag skulle skriva att försvarsminister Peter Hultqvist bara blir fetare för varje gång han visar sig i teve, och det är ofta, vore det förstås en infam och politiskt irrelevant anmärkning, som med rätta kunde anses kränkande. Eller som det så gärna låter nu för tiden, förminskande. Så givetvis skulle jag aldrig uttrycka mig så om försvarsministern.
Men för kvinnliga politiker är den elaka kroppskommentaren vardagsmat, för att inte tala om hur klädsel och uppträdande blir föremål för giftiga kommentarer, i dag givetvis i störst utsträckning på nätet, men inte bara där. Det var ju inte så hemskt länge sedan Göran Persson petade Maud Olofsson i veka livet och frågande om hon gått upp i vikt.
Hur villkoren ser ut för kvinnliga toppolitiker är ett område som statsvetaren Jenny Madestam ägnat både forskarmöda och ett flitigt kommenterande i medierna åt att beskriva och analysera. Nu kommer hennes bok ”Maktens kvinnor” där hon med stöd i intervjuer med ett antal nu aktiva och tidigare kvinnliga partiledare skildrar hur kvinnor bemöts och kommenteras när de nått till toppositioner i politiken. Skillnaden mot männen i samma situation är stor, och visar sig framför allt i hur sådant som klädsel, kroppsform och uppträdande värderas och kommenteras. Det är anmärkningsvärt hur stabila sådana här mönster är. Likadant är det med den kritik som kvinnliga partiledare utsätts för om det går dåligt i opinionsmätningar och val. Både partikolleger och väljare har betydligt mindre tålamod med en kvinnlig partiledare än med en manlig.
Två av de före detta partiledarna, Maria Leissner och Anna Kinberg Batra, fick inte ens chansen att leda sina partier i val, inför vikande opinionssiffror fegade deras partiledningar ur, och tvingade bort de ledare de nyligen givit sitt stöd. Båda kan vittna om hur deras politiska manöverutrymme snabbt beskars och hur det blev tydligt att omgivningen önskade ett snabbt byte till en manlig ledare. Man kan ju göra reflexionen att båda var utomordentligt kvalificerade för uppdraget, och kunde ha blivit framgångsrika om de fått ytterligare något år på sig.
Mest framgångsrika bland de kvinnliga partiledarna har Centerns Maud Olofsson och Annie Lööf varit. Jenny Madestam har också med Karin Söder, Centerns och landets första kvinnliga partiledare, men här använder hon sig av en gammal intervju, gjord i samband med hennes avhandlingsarbete i början av seklet. Att acceptansen och stödet för en kvinnlig partiledare uppenbarligen varit större i Centern än i andra partier vill både partiledarna själva och Jenny Madestam hänföra till den traditionella arbetsfördelningen mellan män och kvinnor i bondekulturen. Där var kvinnan en likställd medarbetare på gården, menar de, till skillnad mot ett påstått hemmafruideal som präglat andra partier. Frågan man kan ställa sig är förstås hur det varit möjligt att i samma parti förena bondeidealen med Stureplanscenterns militanta nyliberalism. Den frågan kunde Olofsson och Lööf gärna fått ta ställning till.
Miljöpartiet har ju alltid ett kvinnligt och ett manligt språkrör, och här framträder tydliga skillnader mellan hur de hanteras av partiorganisationen. Både Åsa Romson och Isabella Lövin, båda högt kvalificerade med djupa kunskaper på miljöområdet, fick lämna sina uppdrag när det krisade i partiet. Bättre gick det för Maria Wetterstrand, hittills det mest framgångsrika språkröret. Wetterstrand berättar gärna om hur hon ändrade stil för att fungera bättre i rollen, vilket också flera av de andra partiledarna känt sig mer eller mindre tvingade till. Det blev striktare klädsel och mindre leenden i debatterna. Miljöpartiets nuvarande kvinnliga språkrör Märta Stenevi vittnar också om hur hon känner sig tvingad att tänka igenom hur hon klär sig och har håret när hon ska medverka i debatter eller tala i Riksdagen. Som sagt, att kvinnliga politiker känner sig tvungna att beakta sådant för att inte deras yttre ska dra uppmärksamheten från de frågor och problem de har synpunkter på tycks vara egendomligt konstant. Och snarare förvärras genom möjligheterna att anonymt vara försmädlig och elak på nätet.
Bland de andra medverkande i boken finns Gudrun Schyman, som under hela sin ännu pågående politiska karriär har fått stå ut med att hennes yttre kommenterats, ofta på ett sätt som helt skymt hennes politiska budskap. Här finns också Mona Sahlin, som tvingades bort från partiledarposten, men som några år dessförinnan manglades i den så kallade Tobleroneaffären, där hon förvisso hade gjort ett allvarligt felsteg, men man kan också ställa sig frågan varför Ulf Kristersson mycket personliga tolkning av Riksdagens taxibestämmelser inte gjort att han malträterats på samma sätt som en gång Sahlin.
Jenny Madestam hade bett också Nyamko Sabuni och Magdalena Andersson att medverka. Sabuni tackade nej, för att hon inte ville kommentera sitt ledarskaps villkor medan hon utövade det, och Magdalena Andersson ansåg sig som nytillträdd partiledare och statsminister inte ha tid. Sabuni blev ju ytterligare ett exempel på hur kort tålamodet inom en partiorganisation är med en kvinnlig partiledare som inte kan peka på omedelbar framgång. Magdalena Andersson kan kanske ge det kvinnliga politiska ledarskapet en acceptans som möjligen, förhoppningsvis, kan bidra till att kvinnliga politiker bedöms efter sina politiska förmågor och inte pga av utseende, klädsel osv.
Med titeln ”Maktens kvinnor” vill Jenny Madestam poängtera att de kvinnor med makt hon intervjuat också är utsatta för en maktutövning i etablerade och sociala medier, där de bedöms efter helt andra kriterier än män. Med sin bok fäster Jenny Madestam behövlig uppmärksamhet vid dessa skillnader, och hur de påverkar inte bara hur enskilda kvinnor i politiken upplever sin situation. Normerande sådana skillnader kan också bidra till att pervertera det politiska samtalet och ibland det politiska systemet som sådant.
