[220426] Bland samtidens brittiska författare står Julian Barnes i främsta ledet. Här förenas litterärt och lättsamt, djupsinne med driv. Under första halvan av 1980-talet slog Barnes igenom med Flauberts Papegoja. Senare kom läsarsuccéerna Tidens larm och Känslan av ett slut.
I tidens larm skildras den ryske kompositören Sjostakovitjs vedermödor under Stalinterrorn, en fri konstutövare klämd i en omänsklig diktatur, ett tema med en smärtsam aktualitet i dagens Ryssland. I Känslan av ett slut skildras passionens och tidens outgrundliga vindlingar.
I Barnes senaste roman är det en kvinnlig lärare som står i centrum. Namnet är Elisabeth Finch, precis som titeln anger. Berättaren heter Neil, en rastlös och sökande man som en gång i tjugoårsåldern var hennes student. I texten flätas deras två livslopp in i varandra.
Det börjar mitt i flödet, då läraren Elisabeth Finch står där i klassrummet, mitt framför studenterna. Kursen heter Kultur och civilisation. Det hade kunnat vara en kurs bland många, men den sticker ut och sätter spår, åtminstone för Neil vars liv mest bestått av kraschade förhållanden, oavslutade projekt och ett brokigt yrkesliv utan stabila fästpunkter.
Elisabeth Finchs egenskaper och beteende beskrivs utförligt, både konkret och liksom aforistiskt. Studenterna befinner sig mitt i det tidiga vuxenblivandets stormvirvlar och sårigheter, men de uppslukas av undervisningen, dess tilltal, gestaltningar och innehåll. Finch rör och berör, utan att sockra eller spela över. Hon är läraren som gör skillnad.
Tidigt nämns att allt detta skedde innan de elektroniska apparaterna gjorde sitt intåg i våra liv, innan de söndrade och splittrade vår koncentration, gav oss klickokratisk snabbmat och hackade upp innehållet i små sockrade bitar: bloggar, vloggar, pushnotiser och klipp. En fråga som väcks, är om det personliga mötet – i ett klassrum eller annorstädes – någonsin blir detsamma, nu när vi alltid har annat som pockar på och gnager på vår uppmärksamhet. Vem är dagens Elisabeth Finch, nu när var och en väljer och vistas i sitt eget ”content”? Kräver inte en Elisabeth Finch att det finns en gemensam referenspunkt, ett delat här och nu?
Som så ofta annars är Barnes romaner korta, men ändå utpräglat tankeväckande, med sparsmakade meningar, ofta med en aforistiskt djup och formuleringens briljans. Elisabeth Finch är en fascinerande gestalt, med en lågintensiv karisma och en lärarkompetens utöver det vanliga. Intresseväckande, men aldrig narcissistisk. Inspirerande, men aldrig påtvingande. Hennes undervisning får studenterna att resonera och reflektera; bryta, bända och binda kunskapen i dialog med sig själva och omgivningen. Goethe, Epiktetos och Sankt Ursula – ett flöde av besjälad bildning möter studenterna.
I starkt fokus står kärleken till lärandet, att lära sig tillsammans med andra och växa kognitivt och mentalt. Någonstans under läsningen gnager ändå ett tvivel kring om Elisabeth Finch är en idealiserad bild av lärare. Visst, hon utmanar studenterna till att tänka nytt och djärvt. Mest uttalat sker det genom att de sätts till att läsa delar av Hitlers Mein Kampf, vilket väcker anstöt i klassrummet. Men Finch menar att vi behöver förstå hur massmördare som Hitler tänkte och hur de kunde manipulera så effektivt. När ilskan kokar över hos en student, vars farförälder dött i andra världskriget, replikerar Finch att hennes egen familj kraftigt decimerats av nazisternas härjningar. Studenterna tystnar när de anar att Finch är av judisk börd.
Vem är då denna Finch utanför klassrummet? En öppning ges en bit in i romanen när berättaren föreslår en lunchträff med sin lärare, vilken blir en och flera. Lunchkonversationerna kretsar dock mest kring lärdom, bara Neil visar sina privata sidor. Så ställer Finch in lunchen några gånger, sedan förkunnar ett brev att hon gått bort. Begravningen följs av ett annat brev där Neil anförtros uppdraget att bringa reda i hennes kvarlåtenskap.
Detta blir startskottet för Neils sökande efter den djupare sanningen om Elizabeth Finch. Vem var hon egentligen, lärare som var så spännande men samtidigt så skygg? Hon var stark influerad av antikens filosofi, speciellt den romerske kejsaren Julianus Apostata, den siste hedniske kejsaren. Genom honom gestaltas ett av romanens tematiska spår; att förlorarnas röster många gånger är mer intressanta än vinnarnas version av historien. Med övergången från den antika polyteismen till den kristna monoteismen blev civilisationen mer enkelspårig. Ett myller av tankesystem gjordes till ett.
Neil är samtidigt en bedräglig berättare. Hans liv har länge präglats av ofullgångna projekt och fladdriga och flummiga förehavanden. Nu sitter han med Elisabeth Finchs kvarlåtenskap och försöker få dessa spridda och spretiga dokument att bilda en helhet.
För en läsare som vill ha raka rör, är Barnes ingen att vända sig till. Entydigheten bor inte här. Ändå finns en lätthetens charm i berättelsen, en mångtydighetens munterhet, en röst säger oss att livet hur kaotiskt och otydligt det än må vara – ändå är bättre än dess finala motsats.
