[220421] Det verkar som om de klassiska romerska tänkarna fått ett uppsving på senare tid. Frågan är varför. Ett skäl kan vara att romarriket, precis som nu, var ett mångkulturellt globalsamhälle som befann sig i ständig rörelse, i en tid kantad av konflikter, kriser och katastrofer.
Ett imperium, med en episk uppgång och fall. Med pandemin, klimatkrisen och kriget känns detta med ens allt närmare: ingenting varar för evigt, människan är mästerlig på många sätt, inte minst på att förstöra och förgöra sina egna livsbetingelser. Långsiktigt eller kortsiktigt.
Det västkustbaserade bokförlaget Daidalos har varit en drivande kraft i att översätta några av de största romerska tänkarna. Och onekligen bör vi kalla det en kulturgärning i dagens bloggtunga, men bildningstunna tid. Nu är det dags för Cicero och verket ”Om plikterna,” en tvåtusenårig text som nu träder fram i ny svensk språkdräkt. Värvet är skickligt utfört av Magnus Wistrand och har ett välskrivet efterord av professor emeritus i idé- och lärdomshistoria Bo Lindberg. Här finns alltså gott om bildning.
Talaren, författaren, advokaten och politikern Cicero anses vara en av retorikens fäder, kanske den främste av alla. Han är också den romerske talare och tänkare som mest och bäst bevarats åt eftervärlden. Så nog finns det många och välgrundade skäl att återknyta banden med honom, här och nu. Om plikterna består av tre kapitel eller ”böcker” som de kallas. Texten knyts samman av den dialog som förs med den egna sonen Marcus som studerar på annan ort. Mycket talar för att sonen lever ett stormigt och svajigt studentliv. Att en fader bekymrar sig om sin avkommas utveckling är inget nytt, varken nu eller då. Skillnaden är att denna dialog är stiliserad och strukturerad så att den riktar sig till hela den dåtida romerska eliten, vars fäder och söner inte alltid drog jämt.
Hur ska då en bättre bemedlad romare bete sig? Låt oss börja i de klassiska fyra kardinalsdygderna, som överfördes från Aten till Rom. Här står visheten högst i kurs, en egenskap som binder ihop de tre andra: rättvisa, måttfullhet och tapperhet. Cicero menar bestämt att det inte går att göra någon åtskillnad mellan det som är hedervärt och det som är moraliskt. Att tillhöra en elit betyder visserligen privilegier, men framförallt ett stort ansvar för sin omgivning. Med heder och ära kommer att man ska utforma sitt handlande så att det blir allmännyttigt. Noblesse oblige, kan man säga. Men med blicken riktad ut mot folket.
Oavsett om Cicero levde som han lärde, uppstår i samtida belysning frågan om dagens eliter tänker likt denne upphöjde romare. Uppvisar inte dagens globala eliter ofta en frapperande likgiltighet inför sin omgivning och inför planetens väl och ve? Nu senast har vi Rysslands oligarker som länge tillåtits bygga upp sina förmögenheter, med omvärldens goda minne. Stora sportevenemang och konferenser har hållits i Ryssland; oligarker har ägt fotbollslag, köpt lyxfastigheter och glidit runt med sina överdådiga yachts, välkomna och välsmorda världen över. Tills nu – när allt vänder.
Först nu ”upptäcker” flertalet bedömare att denna extrema och cyniska makt- och förmögenhetskoncentration, banat väg för det krigiska imperium som nu slår Ukraina i spillror. Demokrati är – som bekant – inget som bygger sig själv, utan det krävs ett rättssamhälle och en rimlig resursfördelning för att den ska kunna uppstå och utvecklas. Men är dagens yrvakenhet inför detta trovärdig? Eller för att citera en statsminister: Såg vi det inte komma?
Mycket i Ciceros text är tidlöst, även om referenser görs till dåtidens publika personer. Varken då eller nu, har man riktigt rått på frågan om hur vi alla tillsammans ska leva på ett moraliskt hållbart sätt. Här varnas för girighet, småsinthet och självbedrägeri. Här flaggas för att vi ska tänka mer allmännyttigt än egennyttigt, detta eftersom vår stund på jorden är kort och osäker. Här uppmanas vi till att reflektera. Många generationer ska komma efter oss och vistas på denna jord. Vi måste helt enkelt ”begränsa och lugna alla begär” (s.95), vilket anknyter till dåtidens stoiker. Till detta kommer det antika kravet på att utveckla självkännedom och självkritik; att vi bör vara ”en sträng domare” av både våra goda och dåliga egenskaper (s.102). Självbedrägeriet och självgodheten står ständigt på lur.
Texten tycks ha vuxit fram organiskt, snarare än systematiskt. Här finns många omtagningar och omformuleringar. Även Cicero tycks vara medveten om detta, med inskott som ”Jag har varit mer än nödvändigt långrandig på den här punkten” (s.131).
Återkommande är att människans plikt består i förnuftig solidaritet eller för att låna Ciceros röst: ”Om visdomen är den största av dygder – som den ju säkert är – så blir med nödvändighet slutsatsen att den plikt är den största som grundas på samhörighet och gemenskap (s.120)”. Med stigande välstånd och vetenskap följer alltså plikten att vara samhällsnyttig och medmänsklig. Akta dig för statusjakt, kortsiktighet och ytlighet.
En besutten och berömd romare talar till oss som lever tvåtusen år senare. En mäktig, men åldrad man som sedermera kom att halshuggas i sin bärstol, i en av de många maktkamperna som rasade i romarriket. Om Cicero har det sagts mycket, om hans vältalighet, äregirighet och motsägelsefullhet. Hans stridstal mot Catilina. Hans många skrifter. Hans frotterande med maktens män. Genom åren har hans konjunkturer nästintill spegelvänt följt dem som gäller för motståndaren Julius Caesar. I totalitära, krigiska och hotfulla tider har Caesar setts som föredömet och Cicero som hycklaren och veklingen. I andra tider har det varit omvänt.
Cicero understryker betydelsen av ett sammanhållet och inkluderande samhälle där var och bidrar efter bästa förmåga. Med sans och balans. Här lyfts betydelsen av alla yrken, ansträngningar och bidrag till samhället. Här varnas också för falska potentater som med enkla och cyniska medel försöker vinna folkets gunst, vilket känns igen hos dagens populism och populister. Samtidigt är inte Cicero någon dununge eller barfotafilosof. Rom var ett skiktat slavsamhälle. Så om detta bara ska ses som dimridåer eller ärligt menat, överlåts till var och en att avgöra.
Klart är i alla fall att Ciceros tvåtusenåriga ord sätter fingret på många av de problem som förföljer oss än idag. Mest uttalat att resurser och rimlighet, makt och moral, njutning och nytta, jaget och laget allt för sällan går i takt.
