[220419] Den är smyckad med många superlativer, Giuseppe Verdis opera Rigoletto. Verdi lär själv ha ansett den vara hans bästa. Den brukar också framhållas som operavärldens främsta över huvud taget. Med den uppsättning röster, den dirigent, regissör, orkester och manskör som nu framför den på Göteborgsoperan vågar man instämma.
Att Rigoletto är en perfekt introduktion till operavärlden har många vittnat om, däribland den som skriver detta, och då med ett första minne från många decennier tillbaka. Men det är första gången som tårarna inte kommer när jag nu ser den på Göteborgsoperan 2022. Det kanske inte säger något om uppsättningen utan snarare om betraktaren.
Förvisso, är det ingen vacker värld som speglas i den här berättelsen, som i denna uppsättning bland annat hämtat inspiration från dagens gängkriminalitet men också, i sin moderna skrud, kan föra tankarna till ett överbeskyddande av ung kvinnas ”renhet”, liksom den skoningslöshet som makt i alla tider tagit och tar sig rätten till, i stort som smått. Offret är också oftast den mest värnlösa.
Oerhört vacker är förvisso Ida Falk Winlands sopranstämma, som förmår avspegla alla de känslolägen som den unga Gilda försätts i, stundom med bara ett sprött stöd från orkestern. Ólafur Sigurdarson (vars barytonstämma tidigare kunnat avnjutas på Göteborgsoperan i Wagners Niebelungens ring) tycks prenumerera på rollen som Rigoletto på olika operor. Han är också som klippt och skuren som denne stackars hemlighetsfulle överbeskyddande fader, vars liv utanför hemmet dottern Gilda inte har en aning om. Inte om mycket annat heller. Men till kyrkan får hon gå en gång i veckan med sin guvernant (Annalena Persson, alt) som troligen hängt med sedan hon varit hennes amma, och som sådan blir den som mot betalning släpper in den vackre mannen, som Gilda sett i kyrkan och blivit förälskad i och som med hjälp av sina hovmän listat ut var hon bor, i tron att hon är Rigolettos älskarinna.
Den italienske tenoren Davide Giusti, för första gången på svensk scen, är också ett rejält fynd som opålitlig förförare. Han förmår pendla mellan att övertyga om sin kärlek för att i nästa scen ge uttryck för sin respektlösa kvinnosyn med en av operavärldens mest kända areor, La Donna Mobile. Och så går handlingen mot sitt tragiska och brutala slut.
Det torde vara sällsynt att Rigoletto iscensätts att spegla tiden för sin uppkomst eller än mindre den varifrån historien är hämtad, ett numera tämligen obekant skådespel av Victor Hugo. ”La roi s´amuse” ( Kungen roar sig), som det heter, hade premiär i Paris 1832 och hade den franske 1500-talskungen Frans 1, känd för sitt utsvävande leverne, som förebild. Det tog 52 år innan det stycket spelades i Stockholm men är numera bara känt som underlag för Verdis opera. För att undgå tidens censur, eftersom makten, då liksom på flertalet håll även nu, inte tål att kritiseras eller förlöjligas, flyttades handlingen från det franska hovet till ett litet hertigdöme i norra Italien med en namnlös hertig och hans hovnarr Rigoletto.
Mycket i den här uppsättningen kan, om man så vill, upplevas som närmast dagsaktuellt. Därtill bidrar både kostymering och den högst minimalistiska scenografin med sina fria golvytor och sina väggar av ljusrör, som genom växling av ljusstyrka och olika färger ackompanjerar händelse och stämningar och får spelplatsen att mer likna en arena, där det utspelas en maktkamp.
En gigantisk fåtölj, typ rokoko, som från mitten av föreställningen ligger omkullvält på scenen, är enda palatsassociation. I övrigt fylls scenen lätt upp av den stora manskören med sina svartklädda, glittriga och maskförsedda sångare i rollen som hertigens hovfolk, och som sådan har en stor betydelse för spänningen på scenen. Grym är scenen, när de alla först tvekande men sedan sakta vänder ryggen till, när Rigoletto insett att de fört bort hans dotter och ber dem hämta tillbaka henne, vilket de alltså vägrar, trots att de först då förstår att det är hans dotter. Att också Gilda har en glittrig, om än rosa, dräkt väcker frågor, men kan väl tolkas som att hon velat framställas som ett smycke för sin far.
Diskuteras kan de friheter som tagits mot slutet, som att Gilda alls inte kommer förklädd i manskläder när hon mördas och det i stället blivit till en svartsjukefråga och hämndaktion.
Regissören David Bösch, för första gången i svensk produktion, är ytterligare ett bevis på Göteborgsoperans dragningskraft. Att han arbetat en hel del inom teatern kan mycket väl vara en förklaring till att aktörerna i denna uppsättning riktigt fåtts att prägla sina rollkaraktärer utöver att ha de rätta rösterna.
Det är ett drama som i korta scener med god energi för handlingen framåt med gripande duetter mellan far och dotter, mellan Gilda och hertigen men också mellan yrkesmördaren Sparafucile (basen Mats Almgren) och hans lockbete, syster Maddalena (Katarina Giotas, alt). En vokal totaluppsättning med andra ord, varur en quartett mot slutet lyckas uppföra något som anses unikt inom scenkonsten.
