[220412] Det finns filmer och det finns filmer. Mothering Sunday tillhör den senare kategorin, när den genom ett par sekunders extra fördröjning håller stämningen på halster i en scen eller en situation, får händelserna att vibrera av oro i en replik som
– Han är inte försenad. Det är bara lunch.
Den blivande bruden sitter pinsamt berörd omgiven av två blivande svärfamiljer medan brudgummen lyser med sin frånvaro. Han befinner sig i ett nervöst kärleksmöte med hembiträdet, upstairs som downstairs. Kärleken mellan de omaka tu (mannen spelad av Josh O’Connor, som gestaltade samma ensamhet och vanmakt i rollen som prins Charles i TV-serien The Crown) är givetvis dömd till undergång och filmen lever av att konkretisera alla de djävulska detaljerna i en historia som i alla tänkbara avseenden är dömd till döden.
Ingen konstform kan som filmen förvandla livstragedi till poesi, men den informationsrika konsert som Maja Heurling och Ola Sandström gav på KoM Musik & bar i Majorna i april stod inte den känslomässiga intensiteten efter. Materialet var dikter de tonsatt av svenskan Signe Aurell, som emigrerade till USA 1903. Materialet finns förevigat på CD:n som delar namn med föreställningen:
Irrbloss.
Det är texter som spänner mellan hemlängtan och förankring i motstridiga verkligheter och där klasskamp, ensamhet och upplevelsen av att vara skyddslös genomsyrar dikten, egot, känslan för medmänniskorna, deras ursprung och framtidsdrömmar. De rymmer också historiska beskrivningar av en personlighet som Joe Hill.
Det är inte alltid de stora gesterna eller gigantiska lokalerna som genererar känslodjup och omtumlande upplevelser. Den explosiva faran i att älska över klassgränserna eller lägga en ocean mellan sig själv och sitt ursprung kan vara än mer dramatisk och ödesdiger. Mothering Sunday är ett exempel på det, när den övergivna tjänsteflickan till sist utvecklas till en prisad författarinna och det välartikulerade framförandet av Signe Aurells utmanande iakttagelser visar på samma sak. Heurling/Sandströms säkra framförande i ett mättat litet rum för servering och konst, där det förra står i det senares tjänst, restauranginkomsten är till för att säkra artisternas utkomst och möjligheter, erbjuder den form för sinnesutvidgande upplevelse utan vilken man inte riktigt kan leva.
Man känner sig placerad i verkligheten där livet förtydligas i alla sina dimensioner och där lidandet inte känns som ett nederlag utan själva förutsättningen för en annorlunda och bättre värld, ett bättre liv.
Att uppleva något sådant mitt i den brännande världskonflikt vi nu har i vår omedelbara närhet, där svårigheten att helt och fullt anamma att ett fullskaligt världskrig på nytt skulle kunna inträffa är en fortgående plåga, gör att det konstnärliga uttrycket för en helt annan människas svårhanterliga öde, i en helt annan tid, känns extra oumbärligt. Maja Heurling och Ola Sandström visar genom sitt engagerande och välljudande framförande att livet kan levas och förstås såväl ’framlänges som baklänges’ för att tala med Kierkegaard. Minnet av enskilda människors kamp för tillvaron i ett sådant åtagande utvecklas till en oskattbar tillgång.
