[220410] År 2016 inträffade en ytterst ovanlig och rentav sensationell händelse vi Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. En föreställning, så gott som färdigrepeterad och klar för premiär, lades ner. Anledningen uppgavs från teaterns sida vara att regissören Jenny Andreasson insjuknat och inte förmådde slutföra sitt arbete med pjäsen. Nu har Jenny Andreasson själv skrivit en roman om det händelseförlopp som ledde fram till att uppsättningen lades ner. Men ”Teatern” är också en skildring av hur extremt svåra arbetsförhållanden i en miljö där lojaliteter ofta är osäkra och villkorliga och stödet från beslutsnivån vanskligt och diffust kan gestalta sig.
Det finns knappast ett större och mer prestigetungt regissörsuppdrag i Sverige än att sätta upp ”pjäsernas pjäs” Hamlet på stora scenen på just Dramaten. Att uppgiften tilldelades Jenny Andreasson är i sig ett erkännande av vikten och betydelsen hos det regiarbete hon under flera år framgångsrikt genomfört vid teatern. Hennes inriktning hade framför allt varit uppsättningar av pjäser av kvinnliga dramatiker, från 1800-talets Alfhild Agrell till samtidens Mirja Unge. När hon nu får ta sig an Hamlet vill hon tillföra nya feministiska vinklar på uppsättningen, vilket till en början mottages med stor förståelse för att inte säga entusiasm från teaterledning och skådespelare. Detta ska snart vändas till misstro och tvivel. En tragedi börjar ta form.
Jenny Andreasson har valt att anonymisera aktörerna i sin roman. Inga skådespelare eller andra medarbetare (dramaturger, producenter, regiassistenter, teknisk personal osv) får framträda med namn. Det får inte heller den person som otvivelaktigt har en av romanens huvudroller, teaterchefen själv, som till slut fattar det beslut som leder till uppsättningens nedläggning. Man kan ha synpunkter på det här utelämnandet av namn, det kan förefalla tveksamt som litterärt grepp om boken vore avsedd som ren anklagelseakt. Men det är den inte, mycket av det som ger den ”märg och eftertryck” för att tala med Hamlet själv är hur den skildrar en människas upplevelse av sig själv i ett kritiskt skede av livet. För övrigt är personerna lätt igenkännliga och det är lätt att ta reda på vilka de är med en enkel googling. Den för handlingen så viktiga teaterchefen är den vid tidpunkten nytillträdde Eirik Stubö, den just avgångna chefen, som givit Jenny Andreasson stort förtroende, är Marie-Louise Ekman osv.
”Teatern” är liksom pjäsen Hamlet indelad i fem akter, och den otvetydiga huvudpersonen, regissören och människan Jenny Andreasson, kommer i sin roll i boken att försätta sig i eller råka in i situationer där självtvivel, ångest och osäkerhet om hur folk runt omkring henne upplever hur hon tar sig an sina svårigheter låter henne dela existentiell vånda med Hamlet själv. Regissörens privatliv är dessutom inte alls okomplicerat. Hon driver en kärleksrelation med en medarbetare på teatern, endast kallad O (som i Ofelia kan man tänka). Denne O är gift, och osäkerheten kring om han verkligen ämnar lämna äktenskapet som han säger sig vilja göra, plågar regissören. På omvägar får hon så reda på att han tillsammans med sin fru ämnar adoptera ett barn, vilket blir ett klart besked om att han inte kommer att etablera ett nytt förhållande med regissören. Som å sin sida strider med sig själv om barnfrågan. Hon har nått den ålder då ett avgörande bör inträffa.
Självklart blir intrigerna på teatern det som ger boken dess speciella karaktär, vad som sker på landets, i dubbel mening, viktigaste teaterhus är givetvis spännande att ta del av, även i en subjektiv skildring som denna. Att den är subjektiv betyder ju inte att den mindre sann. Regissörens mellanhavanden med den nye chefen blir centrala i handlingen. Hans alltmer sviktande stöd underminerar regissörens arbete. Han ådagalägger sidor som får henne att mer och mer förlora förtroendet för honom, till exempel demonstrerar han för henne hur han låtit installera en teve på sitt rum där han kan följa repetitionsarbetet på teaterns scener, en övervakning som varken skådespelare eller regissörer kan vara bekväma med.
Till saken i denna komplexa berättelse hör också att regissören inte har kraften att vinna skådespelarna för den feministiska version av pjäsen hon vill göra. Och när ledningens stöd inte går att lita på blir hela uppsättningen svår att hantera, den faller sönder, motståndet gör att den feministiska stringensen splittras sönder. Till sist kommer alltså nedläggningen, tragedin går mot sin fullbordan, Jenny Andreasson tvingas sjukskriva sig och lämnar teatern.
Eirik Stubö skulle inte så långt därefter själv tvingas bort i efterdyningarna av Metoo. Nu har Mattias Andersson tagit över chefsrollen på Dramaten. Förhoppningsvis ska liknande historier som den Jenny Andreasson skildrar inte behöva upprepas. Hennes roman är dock ett viktigt vittnesbörd om hur ett förgiftat arbetsklimat kan driva människor både till förtvivlan och bortom möjligheter att realisera sin professionella potential. Säkert finns det vid stora konstnärliga institutioner med extrema prestationskrav särskilda risker för sådant, men patriarkala och auktoritära företagsklimat finns också på många andra håll.
