[220409] När en bok har titeln ”Utsikter” väcks onekligen en nyfikenhet på vad det kan vara för utsikter det handlar om. När det gäller Christian Munthes novellsamling kan man konstatera att sikten huvudsakligen riktas mot framtiden, så som olika inslag i den kan komma att gestalta sig om man utgår från tecken och tendenser i samtiden. Utsikter har ju också innebörden att handla om vilka risker och möjligheter som människan, som art och individ, kan tänkas stå inför, och även den betydelsen får sin del av bokens utrymme.
Christian Munthe är akademisk filosof, professor i praktisk filosofi, den del av filosofin som sysslar med spörsmål om moral, etik, rätt och fel, normer och värderingar och hur argumenten kring och inom sådana problemområden ser ut. Inom filosofin har Christian Munthe sysslat mycket med medicinsk etik, och i bokens titelnovell sätter han kunskaper på det medicinsk-tekniska området i spel, när han låter människan lämna den förödda planeten jorden för att söka sig en ny hemvist i universum. Släktskapet, tematiskt och motiviskt, med Harry Martinsons lyriska rymdepos Aniara är ingenting Munthe döljer, tvärtom hämtar han citat därifrån och ställer i kontrast till skeendet i den här texten.
Novellen ”Utsikter” är lång nog att ha en egen kapitelindelning, och går på djupet med frågan om vilka möjligheterna kan tänkas vara för människan att förflytta sin artöverlevnad till en annan planet med bättre villkor för livet än vad planeterna i vårt eget solsystem kan erbjuda. Enskilda individer kan inte överleva den tidsrymd resan skulle ta, och att förflytta en reproducerande, födande och döende samling individer låter sig inte heller göra. När möjligheter som nedfrysning (”konservering”) av individer eller den än mer fantastiska möjligheten att manipulera tid och rum för att vinna tid avfärdats som ogörliga fastnar man för att digitalisera enskilda människor mentala egenskaper för att vid en ankomst till en fjärran beboelig planet odla fram ett nytt kött åt dessa själar. Det hela tar en oväntad och överraskande vändning, som väl svarar mot det som ofta anförs som särskild poäng med just novellgenren, att en snygg vändning sätter dit en anledning till långa eftertankar.
Inom den praktiska filosofin får skönlitteraturen då och då bidra till reflexionen över moraliskt kontroversiella frågor, och det är uppenbart att Christian Munthe vid sidan av sitt fackämne har en vidsträckt förtrogenhet med den. I novellen ”Medborgare Roskow” anar man spår av Orwells ”1984”, liksom för övrigt av Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen” eller Solsjenitsyns Gulagarkipelag.
Det betyder inte alls att novellen är epigonisk, Munthe står stadigt med eget litterärt fotfäste. Här möter vi ett samhälle i skärningspunkten mellan kommunistisk diktatur och apartheid. Där finns en majoritet basborgare, som utför det mesta av arbetet och besitter mycket begränsade rättigheter. Över denna kategori härskar medborgarna, en klass dit basborgare har vissa möjligheter att kvalificera sig, vilket dock är mycket svårt. I en tid när demokratin och det fria ordet hotas i ett växande antal länder, och där den institutionaliserade offentliga lögnen kan hålla ett helt folk i okunnighet om viktiga skeenden som vi nu bevittnar i den ryska verkligheten känns novellen om medborgare Roskow ytterst angelägen.
”Utsikter” innehåller åtta noveller, vitt skilda till innehåll och format. I ett par fall tycker jag att novellerna har formen av romanutkast, visserligen elaborerade och väl sammanhållna som texter i egen rätt, men ändå med potential att växa ut och ta ett större grepp, vilket också skulle ge utrymme åt en mer utförlig personskildring, vilket det absolut finns grund för här. Särskilt tycker jag detta gäller novellen ”Överlevarna”, där det judiska efterkrigsödet gestaltas i två diktaturer, den fascistiskt anstrukna i Uruguay och den kommunistiska i Polen. Även den satiriska ”Sanningens pris”, om en alltmer och in absurdum kommersialiserad universitetsvärld kunde gott byggas ut till roman med dystopiska sanningsanspråk, samtiden till varnagel.
