[220407] ”Var och en står ensam på jordens hjärta. Genomborrad av en solstråle. Och plötsligt är det afton.” (Salvatore Quasidomo)
När livet balanserar på dolkeggar så skarpslipade att de nästan inte finns. När det nya livet möter dödsångesten i moderns anlete. När liv och död strider i en samma kropp. Kanske kan denna högtravande inledning fånga essensen av Olivia Bergdahls nya bok, Vård & omsorg, som kommit på Ordfront.
Estradpoeten, författaren och skrivläraren Bergdahl befinner sig ensam i Umeå när hon får reda på att hon är gravid, efter ett tidigare missfall. Ett halvår senare får hon ett helt annat besked; hon har cancer, malignt melanom. Det är mellan de ytterligheterna som författaren och boken pendlar. Det blir operation och cellgifter, men först föder hon ett välskapt flickebarn. Det är i samtal, eller snarare genom frågor och svar, med denna ännu ofödda dotter som bokens texter formas.
Kapitlen delas in månadsvis, likt en dagbok följer vi Olivia Bergdahls dagar och gör glimtvisa nedslag i biografin. Hur hon som ung blir mobbad och utanför gemenskapen med klasskamraterna, sådant som ger sår och ärr för livet. Vissa mer essäistiska inslag fullbordar volymen.
Det ofödda barnets allra första fråga när författaren fått besked om graviditeten
”Vad innebär det?
Det finns ett du. Du finns.””Jag befinner mig i det djupast mänskliga, och det börjar bli så konkret att det är en sanning att räkna med.
Vad?
Jag ska bli också någon annans centrum.”
Det har har skrivits till (eller om) ofödda barn förut, och på senare år har det kommit ett flertal böcker om graviditeter. Men många menar att det trots allt är ett outforskat ämne/tillstånd. Nu har också filosofen Jonna Bornemark skrivit en bok om just graviditetens alla aspekter, inte enbart om hur kvinnan upplever sin situation utan om hur andra, hur samhället ser på den gravida på ett djupare plan
”Precis exakt det här som jag nu är med om. Folk har alltid varit gravida. I alla tider, i alla sammanhang, jämt och ständigt någon som är gravid. Och så ska det komma som en överraskning! Som en hemlighet att invigas i, någonting att avslöja. Det talas inte om graviditeten som nånting som individer är med om, särskilda specifika människor med egensinne och agens. Nej, det talas bara om det som en del av nån slags upphöjd kvinnlighet.”
Boken skrivs i lite olika stilar och tonlägen; mer poetiska avsnitt blandas med estradpoetisk energi och ordrikhet, emellanåt går det åt det essähållet. Bergdahl skriver snyggt, ibland vackert, men även mera vardagligt.
Kanske innehåller boken mera självbiografiska ”fakta” än jag väntat mig, men samtidigt
”Alla människor lever oerhörda liv. Så här mycket kan jag säga om mig själv. Jag är inte intresserad av att stå i centrum, det har jag fått förklara för folk. Det är inte därför jag har dragits till scenen, jag har dragits dit för att där får man återskapa sig själv. Jag är mycket noga med att få göra det. Att få rita en cirkel runtomkring mig och säga: hit men inte längre. Mig kommer ni inte åt.”
Ändå tycker jag nog att Bergdahl känns öppen och ärlig, men känner självklart inte till allt hon inte berättar. Hon oroar sig över att dottern kommer få en mamma som är något så märkligt som poet, en som står på scen och högt läser sina egna ord. Hon frågar sig också om hur man förbereder eller pratar med sin dotter om sådant som män kan göra mot och med henne, som sexuella trakasserier och andra än grövre saker som har med makt och våld att göra. Hur det går i arv från mor till mor ”Vad gör man då?/Man gråter. Man älskar.” Frågan om vad man ”bör” säga till sina barn, vad man lämnar efter sig, är en grundpelare i boken.
Bergdahl för in sociologiska tankar och resonemang, om bland annat fattigdom och våld
”Våldet är obegripligt. Man måste alltid göra motstånd.
Måste man det?
Ja.
Varför?
En värld där vi på förhand aldrig kan veta vilken människa som bär stordåd i sig, och därför oavbrutet måste sträva efter att allt ska vara alla till del, därför måste vi möta alla människor som det vackra och förunderliga de är.”
På sidan 179 kommer så beskedet ingen vill ha; hon har cancer. Till en början och ganska länge verkar det inte drabba alltför illa, hon är tillitsfull och omringad av kärlek, och framförallt är hon gravid. Tacksam över att leva. Efterhand kommer dock rädslan och ångesten i kapp. Hon är rädd när knutan i lymfkörtlarna inte krymper, livrädd.
Om det skulle gå riktigt illa är hon rädd att begå det största sveket; att dö och lämna sitt barn.
Att veta att man inte bör se sjukdom som ett krig att vinna eller förlora, och ändå göra just det.
När cancern har spridit sig börjar författaren tala om sig själv i tredje person; Författaren och Den älskande.
De tjugo sidorna i det sista kapitlet ”Sen” blir en hyllning till livet, till allt som är gott och bra. ”Sen” pekar mot en möjligt framtid och är plötsligt inne i den med allt vad det innebär av vardagsliv som friskförklarad småbarnsmor och poet
”Världen är precis densamma, helt annorlunda.”
