[220404] Det är svårt att tänka sig en bättre utforskning kring frågor om könsidentitet och kärlek med förhinder än Jon Brittains succépjäs Rotterdam, som ännu några dagar går att avnjuta i originalspråk på Göteborgs engelskspråkiga teater. Parallellt ges den också i svensk översättning av Västerbottensteatern i Skellefteå.
Det tog sin tid, men till slut blev det en pjäs med titeln Rotterdam som skulle locka mig till ett första besök på teatern GEST (Gothenburg English Studio Theatre), som sedan i höstas har nya lokaler på Karl Johangatan vid Chapmans Torg i Göteborg. När denna pjäs, visade det sig, gick upp 2015 på en liten teater i Londons utkanter gjorde den sådan succé att den snart hämtades in till en av de prestigeladdade teatrarna i West End, fick strålande recensioner varpå dramatikern Jon Brittain 2017 belönades med en Olivier Award, den främsta utmärkelsen en pjäs i England kan få. Och har man nu sedan ett par år inte kunnat resa och heller inte kunnat besöka teaterstaden London så är det här en väl så god ersättning. För komedi är en konst med gedigen och levande tradition i den engelska dramatiken, vilket härmed bevisas, särskilt om komiken går hand i hand med sin motsats.
Sin titel har pjäsen helt enkelt för att den utspelar sig i Rotterdam under en nyårshelg, som kommer att bli en dramatisk vändpunkt i några unga människors liv. Efter att ha stiftat bekantskap med två unga kvinnor, Alice (Róisín O´Neill) och hennes flickvän Fiona (Silas Barrie) får vi i nästa scen se Alice på jobbet i färd med att sända iväg ett mail till sina föräldrar i England för att berätta att hon är lesbisk och har ett förhållande med en kvinna, när hon blir avbruten av en uppsluppen kvinnlig arbetskamrat som redan börjat sitt nyårsfirande, är nyfiken på vad Alice gör och vill få henne med ut i kvällen. Rebecca Plymholt, som gör den rollen, är svenska, medan övriga är från England eller Irland. Hon är en driven komedibegåvning, verbalt, mimiskt och fysiskt och blir den som sätter den komiska agendan, den uppslitande fortsättningen till trots.
Men vad händer när Alice i nästa scen ställs inför det faktum att Fiona avslöjar att hon alltid identifierat sig som man och är i färd med att byta kön? Silas Barrie visar med små men avgörande förändringar i minspel och rörelsemönster hur Fiona genomgår denna transformering till Adrian och hur Alice på ett rörande sätt försöker vara behjälplig. Men vad händer nu med kärleken? Hur Alice ska förhålla sig kräver ett första avgörande, när Adrian faller på knä som man och friar.
Här finns en fjärde person också, en bror till Silas, spelad av Mark Armstrong, som fungerar som något av tungan på vågen att balansera dramatiken i det uppståndna läget.
Med en varsam regi och rapp replikföring formar sig föreställningen till en rörande ömsint och samtidigt humoristisk blottläggning av existentiella frågor utan uns av undervisning i tonen eller antydan om vad fortsättningen kan bli på den drabbade relationen.
