[220330] Det myllrar av småscener av stor kvalitet i Göteborg och i deras mångfald bidrar de till det rika konstnärliga utbud staden har. Åratal av arbete ligger bakom de var för sig karaktärsstarka scenerna, som med jämna mellanrum också fylls av gästspel. Sådana scener är t ex 3:e våningen, Atalante eller varför inte Cinnober, som är granne med konstnärskollektivet Skogen på Masthuggsterrassen.
Vi kan börja där med föreställningen Svartadministratören, där en föreläsare i en rytmisk framställningsform gestaltar den intråcklade byråkrati vi med jämna mellanrum drabbas av. För att åskådliggöra detta har han fyllt en hel skrivbordsskiva med stämplar av alla de slag som han möjligen kommer att få användning av. På golvet ritar han 
upp en obeveklig fyrkant för att åskådliggöra sin begränsade handlingsram och i bakgrunden mullrar en musik i olika tonarter som inte skyr några medel.
Efteråt får publiken som vanligt slå sig ned till middag, där den intressanta och vällagade maten berikar och koncentrerar samtalen, sedan är ännu en givande och aptitlig kväll i sällskap med Skogen över.
Temat omkring begränsande krafter är i hög grad verksamt även i förhållande till de två enaktare Esperantoscenen presenterar, där i den ena en kvinna tillåts svämma över i sin hektiska vardagsneuros, även denna präglad av en rytmik som förhöjer det triviala innehållet och den andra i sällskap med ett trumpethorn får ge ord och ton till en paranoisk och med andra ord synnerligen ofri tillvaro han varken ser orsak till eller mening med. Efter föreställningen är det publiksamtal omkring dessa skilda sammanhang och i vilken utsträckning de har med varandra att göra.
Det rör sig om mycket givande presentationsformer som man med glädje bär med sig efter sitt besök. Saknar man något är det kanske ett större moment av fara eller utmaning. Men det är inte säkert att man blivit uppmärksam på det om inte en film som The scars of Ali Boulala samtidigt visats på biografen Roy och ger ett porträtt av en ung konstnär och ekvilibrist, en skateboardåkare, som skär som knivar i hjärtat.
Det är en film som ställer tillvaron på sin spets. Ali är utsökt begåvad med det där extra som gör att han från dag ett hanterar en tillvaro på väg mot en genombrytande succe – eller undergången. Till slut kommer den och vi lämnar honom ensam, fysiskt och psykiskt ärrad och med stora frågor omkring vad ett konstnärskap kan komma att kosta.
Konsten att administrera en utstuderad talang så att den inte förtär sina egna förutsättningar är den ständiga utmaningen de stora begåvningarna, och föräldrarna till sådana stora begåvningar, måste tas med. I Alis fall misslyckades det (och hans öde kommer att bli otäckt likt Aviciis, numera legendarisk dj). Den farliga konstformen i kombination med ett dagligt umgänge med sprit och droger äter honom. Det är riktigt jobbigt och riktigt utmanande att få ta del av exakt hur det gick till, vilket är precis vad filmen visar.
När filmen är slut står jag och pratar med ett par killar i publiken som haft Ali som idol, ända tills maskinisten ber oss att gå hem så att han kan stänga biografen för kvällen.
