[220330] Det handlar om kärlek, om separationer, om att lämna barndomen, om ansvar, mod och makt, gott och ont. Allt detta paketerat som ett storslaget, lätt skräckladdat sceniskt allkonstverk rikt på överraskningar.
Malin Axelsson är en flitigt förekommande mångsysslare i svenskt teaterliv. Trots det är hennes senaste verk för scenen, Slottet Valentins Mysterier, Backa Teaters senaste gåva till sin publik, som hon både skrivit och själv regisserar, det första av henne som jag upplever. Och det med växande intresse under de närmare tre timmar (inklusive paus) som föreställningen pågår. Inte bara för själva berättelsen utan också för musiken, Josefin Ekerås’ masker och Anna Dolatas storslagna scenografi och fantasifulla kostymmix av nutid och medeltida riddarideal.
I centrum för handlingen står flickan Enya i träffsäker tolkning av Rebecca Riggo. Enya är nyss fyllda 15 år och därmed betraktad som könsmogen av sin pappa skogshuggaren (Ove Wolf), som hon älskar och sin ”styvmor” (Eleftheria Gerofoka), som hon inte älskar men som inte vill släppa greppet om henne utan varnar och skrämmer för allt hemskt hon påstår väntar om Enya lämnar hemmets trygghet. Själv längtar Enya efter att upptäcka övriga delar av den ”Glömskans ö” där hon bor, trotsar rädslan och ger sig av ut i det okända.
Denna hemlighetsfulla värld är nu inte så farlig och skräckinjagande som Enya blivit varnad för men ändå rik på trolska och övernaturliga varelser, händelser och groteska inslag, en ytterst skönsjungande besvärjerska (Anna Harling), en vacker riddare (Adel Darwish), en välspelande hovpianist i hög hatt (Mats Nahlin), en märklig doktor Flesch (Benjamin Moliner) med drag av Freud och förstås öns grymme kannibalistiske härskare Maxime de Valentine (Andreas Ferrada-Noli), som snarast ger intryck av en tonårsgrabb i ett rollspel, så som ofta sker i ungdomsteater att skådespelarna är äldre än sina karaktärer. Att öns invånare har franska namn och en och annan replik fälls på franska ska väl tyda på att berättelsen har rötter i ett Europa bortom Sverige.
Det hela artar sig till en frigörelseprocess med sexualitetens uppvaknande som röd tråd, något som Riggo lyckas ge uttryck för på ett både lekfullt, nyfiket och övertygande sätt. På sin vandring för att nå sitt mål, slottet Valentin, där öns härskare bor, möter hon först av allt en hjälpsam men också charmigt svårpålitlig clown, livfullt gestaltad av Ulf Rönnerstrand som någon form av ledsagare med stor plats i berättelsen och som också uppehåller kontakten med publiken. En rolig och rörande miniscen är när clownen lägger sig på alla fyra för att fungera som stödpall till skådespelaren Adel Darwish i rollen som Ivan, riddare av det stora tomma, som störtförälskat sig i Enya och uppvaktar henne med gitarr och en sång som aldrig tycks vilja ta slut. Överraskar gör också den stora fiktiva ”målning” som Enya senare möter i slottet och bland figurerna upptäcker sin döda mor (hur hon nu kunde känna igen henne som dog när hon föddes?) Nåväl fiktion är fiktion. Flera av skådespelarna måtte för övrigt ha fullt upp med kostymbyten för att då och då uppträda i grupp som en sorts skygga, grymt maskerade skogsvarelser. Skådespelarna Ylva Gallon och Silan Maria Budak Rasch figurerar dessutom i dubbla namngivna roller, dels som fångar i slottet som sätter sitt hopp till att Enya ska hjälpa dem att bli fria, dels tsom vå pistolförsedda spioner.
I det lärarmaterial som Backa Teater generöst trycker upp till besökande klasser framhålls en sen 1700-talsroman, The Mysteries of Udolpho av Ann Radcliffe, som inspirationskälla. Varken den eller mycket annat inom fantasy-genren är jag närmare bekant med, ingick inte i litteraturstudierna under min tid på gymnasium eller universitet och har tyvärr inte heller krävt mitt intresse därefter. Innan jag sent omsider upptäcker Backa teaters lärarinformation har jag däremot redan funnit stora likheter mellan Enya och Lewis Carrolls allåldersklassiker Alice i Underlandet från sent 1800-tal, en särling inom fantisy-genren. Alice var visserligen bara sju år när hon lämnade hemmatristessen och damp ner i ett kaninhål, där en osannolik fantasivärld väntade på att bli utforskad. Liksom Alice möts Enya av märkliga varelser och övernaturliga väsen, dessutom hemlighetsfulla dörrar, blir också förvaltare av en nyckel som hon inte får använda för att ta sig ur sin fångenskap förrän efter viss tid hur frestad hon än må bli. Öns härskare visar sig dessutom lika snabb på att utdela dödsdomar som drottningen i Alice i Underlandet. Vem som här hugger huvudet av vem får dock förbli outtalat.
I fallet Alice handlade det förvisso inte uttryckligen om sexualitet utan om ett identitetssökande över huvud taget, som tog sig uttryck bland annat genom snabba växlingar i hennes fysiska storlek. Enya säger sig hata sin styvmamma när hon lämnar hemmet. Att de två i en slutscen något förutsebart omfamnar varandra igen efter att alla missförstånd blivit uppklarade blir förlösande, då det framkommit att ingenting egentligen varit som det från början framställts, en vändning som överrumplande leder till pappans död. En avgörande skillnad mellan Enya och Alice blir framför allt att Enya uttalat uppfyller förväntningarna på förändring och revolt, vilket givit upphov till en ny term inom fiktionen, nämligen flicktion.
Trots eller kanske tack vare likheter med föregångare inom fantasy får den här uppsättningen betraktas som en ambitiös, välgjord och underhållande, om än aningen förbryllande, förnyare av genren med musiken och Anna Harlings magiska sångnummer som njutbara inslag.
