[220326] Det finns ting som alltid framstår lika omöjliga att konfronteras med, holocaust är en av dem, det nu pågående överfallet på Ukraina en annan. Sammanfallet mellan bilderna av människorna befriade ur koncentrationslägren (ett av dem Ravensbrück där Nelly och Nadine träffades), som en gång anlände till Malmö och alla de människor som nu anländer på flykt undan ännu ett krig ger en intensitet av särskilt ödesdigert slag när man tar del av den väldigt, väldigt vackra och skickligt komponerade film Magnus Gertten skapat.
Att materialet kommit honom tillhanda är delvis en tillfällighet, delvis inte. Hans film Harbor of hope från 2006 visades i Paris och där, liksom vid en mängd andra tillfällen, var det någon i publiken som kände igen sig och hade sin egen historia att berätta. Den här gången kände någon igen Nadine och berättade att han hade ett material omkring henne som Nellys barnbarn tagit hand om men aldrig orkat till fullo ta del av. Gertten följde med denne franske bonde till hans gård och därmed var arbetet med det som kom att bli sista delen i en trilogi i gång.
I filmen möter vi detta barnbarn, om vars bakgrund vi får veta mycket lite, som berättar om de två kvinnornas kärlekshistoria och Gertten ledsagar berättelsen med dynamiskt vackra scenerier ur naturen och brukandet av naturen som ger en skönhetens relief till den obeskrivliga grymhet som är historiens orsak, en historia som tar oss ända till Venezuela, där de två kvinnorna så småningom kom att hitta ett sätt att leva tillsammans med likasinnade. De hade båda god bakgrund, Nelly var operasångerskan Nelly Vos-Mousset, Nadine Hweng dotter till den kinesiske ambassadören i Spanien och aktiv i motståndsrörelsen som hjälpte människor fly nazismen.
Historien om Nelly och Nadine är en berättelse om hur två mänskliga sinnen lyckas ’stå över’ det som drabbar dem, skapa egna verkligheter, den egna kärlekshistorien eller den kultursalong de etablerade i Paris, ’vara’ när allting omkring dem rämnar och dör. Det är en berättelse som på ett märkligt sätt skär igenom historien och identiteterna, frigör, exponerar, realiserar. Mer behöver egentligen inte sägas, det är en film som absolut skall ses, som ett slutgiltigt bevis på livets inneboende och alltid lika okuvliga mod.
