[220326] ”Att vara människa och gå på teater är kanske det som är svaret på allt”
Sagt i en trailer av Dramatenskådespelaren Andreas T Olsson, vars senaste bidrag till scenkonsten heter Amman och spelas på Hagateatern i Göteborg. Men inte länge till. Så skynda medans tid är och få en rolig och annorlunda utflykt i världsdramatiken.
Den vackert röddraperade lilla teatersalongen ett kvarter från Järntorget svarar precis mot förväntningarna på en kvartersteater. När väl pandemirestriktionerna släppte bjöds där in till en föreställning med titeln Amman, skriven direkt för duon Jan Ericson och mångkunnige musikern tillika skådespelaren Carita Jonson. Och vem skulle få uppdrag att skriva en pjäs om denna marginaliserade trotjänare om inte just Andreas T Olsson, Uddevallasonen som blivit firad Dramatenskådespelare. Dit värvades han direkt från scenskolan, sedan Marie-Louise och Gösta Ekman sett hans framförande av hans egenhändigt skrivna och framförda examenspjäs Sufflören, som sedan dess blivit en långkörare.
Amman är, liksom Sufflören och Andreas T Olssons tidigare pjäs Nobelpristagaren, en show för en skådespelare eller i fallet Amman en tabaré, enligt ett begrepp han själv lanserat för en kombination av teater och kabaret, därav tillkomsten av också en musikartist. Jan Ericson säger sig ha fått en dröm uppfylld med den här rollen. Han har också fått en drömpartner i Carita Jonson med en variation av instrument att berika berättelsen med. Dit hör framför allt dragspel men också flöjt, säckpipa, såg, för att inte tala om den lilla gruppen mjölkfyllda glas på fot som hon får att ljuda i olika toner. Berättelsen är också tryfferad med visor ur den svenska sångboken som fått nya texter, däribland har Kungens lilla piga nu blivit amma.
Lika oväntat som det är att träffa på en pjäs som handlar om ammor är det att en erfaren manlig skådespelare sett det som en drömroll. Så råder det heller ingen tvekan om att Jan Ericson trivs i rollen. Han bjuder på ett generöst skådespeleri, som vittnar om just en genuin kärlek till teatern.
Med humor, visst mått av självironi och intensiv publikkontakt gestaltar och parodierar han all den kärlek också till skådespelaryrket som manuset skvallrar om. Med en bahytt med knytband runt hakan och ett rött stycke kjolstyg att knyta runt sig växlar han mellan rollen som amma och den som berättare i en brunrutig kostym, som väl snarast kunde höra hemma i ett tidigare decennium men också kan betraktas som tidlös. Kanske inte så långt tillbaka som till tiden runt förra sekelskiftet, varefter ammans storhetstid sades vara förbi i och med uppfinningen av bröstmjölksersättning. En inte helt smickrande definition av en amma ges vid läsning ur ett Kvinnohistoriskt uppslagsverk. Det ligger ju också en tragik i yrket som amma, då hon ju själv måste ha fött och på ett eller annat sätt förlorat ett eget barn.
Det hela utgår från en målning, Georg Paulis Romerska ammor, som en ung grabb ser på Göteborgs konstmuseum och upprörs över att titeln saknar ett m för mammor. De två aktörerna tar oss sedan med på en vinglande färd genom världsdramatiken, som är full av oftast namnlösa men för handlingen betydelsefulla ammor och stundom kräver hjälp med replikväxling av Carita Jonson.
Tänk bara på amman i Shakespeares Romeo och Julia, som fick uppleva att finna den flicka hon ammat, vårdat och stått närmast sedan födelsen ligga död och inte sovandes. Men av Shakespeares 154 sonetter har ingen tillägnats amman, får vi veta. Andra ammor som särskilt lyfts fram är den i Tjechovs Onkel Vanja och Strindbergs Fadren. Också hos Ibsen och i antikens dramer finns de. Och den som kan sin Homeros glömmer inte Odysseus amma, som var den enda som kände igen honom, sedan han återvände hem efter tjugo års frånvaro.
Det görs nummer också av att amman spelas av en man, som bekräftar det som utgör teaterns magi, att vara gränslöst tillåtande. Påminner kanske särskilt om Shakespeare, där alla roller på hans tid gjordes av män.
Vid tillfälle blir föreställningen rent burleskeri, framflyttad som den blir till en dagens Antikrunda, för vad fyndar man väl där från ett yrke som förpassats till historien. Åhå, ja, ja….
Men först och främst lyfter som sagt den i den klassiska litteraturen bevandrade Andreas T Olsson med Jan Ericson som hängiven uttolkare fram amman i raden av kända skådespel, i vilka Olsson själv i vissa fall också haft roller. Skulle förvåna mig om han inte frestas göra också denna roll med tiden.
Efter cirka 90 minuter är jag åter ute i verkligheten i känslan av att ha blivit både road och berikad, påmind om att också det lilla och nära formatet kan svara för den stora behållningen hur mycket man än ”larmar och gör sig till” i teatervärlden.
