[220323] Två debuterande regissörer skapar skräckfilm mitt emellan saga, sägen och verklighet och inte minst i Lamm får djuren en sällsynt aktiv del i otäckheterna genom fårens maktfulla blickar rakt in i kameralinsen. Flertaliga är de också. Åskådaren blir omedelbart klar över, att dessa varelser är inte att leka med.
Men är det vad mannen i historien om Maria och Ingvar faktiskt har gjort? Är det lamm som förlöses för att bli en katalysator i äkta parets instängda tillvaro i verkligheten produkten av ett tidelag?! ’Djuret’ är i vart fall i stånd att gå på två ben, skymtas i en blixtbelysning med mänsklig underkropp och har en hand som avslut på en av sina lemmar. Vem den bagge är som hämnas paret genom att avsluta Ingvars liv får vi gissa oss till, orsaken till hans långa, håriga, opåklädda manskropp med fårhuvud likaså.
Lammet det äkta paret förlöser och behandlar som sin baby görs moderslös genom att Maria skjuter den efterhängsna tackan i en akt av svartsjuka. I något slags hämdaktion avlivas därefter deras hund, utan att vi riktigt vet vem som ligger bakom. Den ena otäckheten avlöser den andra, som i en andra andning, ett andra försök att leva för de två, en ’ny chans’. Kärleken och omsorgen om lammet Ada äger emellertid rum i en konstant oro, där det omgivande landskapet inte skyddar men väl isolerar.
Det är ett mäktigt landskap: ställ en kamera var som helst på Island och det blir dj-igt snyggt, som en kritiker lät undslippa sig. Snyggt är också samspelet mellan Noomi Rapace och Hilmir Snær Gudnason, däremot kommer svågern Pétur, spelad av Björn Hiynur Haraldsson i en något undanskymd dager, kanske för att hans närmanden så brutalt avvisas av Noomis Maria.
Även Ruva bygger på den förljugna familjeidyllens fatala konsekvenser, när en hysterisk veckotidningmoder driver sin dotters atletiska ambitioner så långt att den senare blir tvungen att uppfinna ett skräckväsen för att komma tillrätta med sin fångenskap. Modern knäckte en gång nacken på en inflygande kaja som störde idyllen, dottern svarade med att hämta kajans ägg, som hon ruvade tills det kläcktes. Men då visade det sig att hon inte kunde mästra det väsen hon förlöst som hon kallar för Alli, det (hon) blir hennes alter ego i form av en grotesk varelse, som erövrar henne med hull och hår, det är ruskigt så det förslår.
Är det också bra? Därom torde de lärde tvista ett tag. Men gnistorna som flyger mellan modern och dottern Tinja, iskallt spelade av Sophia Heikkilä och Siiri Solalinna, är det inget fel på. Som exempel på en arketypisk maktkamp mellan dessa två, som konsthistorien i alla dess former vimlar av, intar Ruva sin självklara plats i en kommande kanon. Bara (de) två kan hata så.
