[220321] Två namnkunniga koreografer med världen som arbetsfält bjuder för en kort tid Göteborgsoperans danspublik på var sitt nyskapat verk under rubriken ”D and A”. Minnet /glömskan och varandets skörhet och skönhet kan definieras som grundläggande teman som utforskas av operans vansinnigt mångkunniga dansare.
Till Alan Lucien Øyens verk Oblivion har scenografen Åsmund Færavaag låtit skapa ett minimalistiskt konstruerat ramverk i metall som i sin skissartade form påminner om skelettet av ett hus med dörröppning och innergård med träd. I dörröppningen en pojke som minns. Det hela inleds också med orden ”det var ett hus”. Tillbakablickandet stärks av att det efterhand uppstår tre kors utanför ”huset” som på en kyrkogård.
Pojken framkallar minnet av sina föräldrar som åskådliggörs av två dansare inbegripna i olika former av uppgörelser som kulminerar i gräl om tid som gått, vad kärlek är och om förlåtelse, rörande scener som avlöser varandra med olika dansare.
Det ska påpekas att detta är dansteater i sin mest utarbetade form. En massiv men också poetisk text går hand i hand med det dansade. Det gör att blicken ihärdigt söker finna ett sätt att växla mellan textskärmen i takhöjd och dansarnas tolkningar av det som berättas i texten (på engelska) utan att missa någondera. Inte lätt!
Men vad kunde vara mer aktuellt i en situation då världen befinner sig i kläm mellan en pandemi och ett nytt krig, båda lika oförutsägbara. Det är ett fantastiskt arbete som Øyen lagt ner på att i samarbete med dansarna konstruera texten och koordinera den med de tretton dansarnas fysiska tolkningar av den. Det formar sig till en dryg timme av stegrande intensitet och spänning av tilllbakablickande, minne, glömska, ilska, sorg och glädje. Ja, är inte detta nu en tid då allt fler människor gör just det, blickar tillbaka, minns, forskar och kanske frågar sig om livet blev vad de en gång drömt. Och hur mycket är egentligen minnet att lita på? Också kostymeringen kastar blickar bakåt genom sin retrolook från olika decennier, ger intryck av att vara just vanliga använda kläder snarare än scenkostymer.
Det bär till sist emot att särskilt lyfta fram enstaka dansare i ett verk som bygger så på en kollektiv samverkan av alltigenom fenomenala dansare. Men jag kan ändå inte låta bli att särskilt nämna ett fysiskt expressivt, krävande och mångbottnat solo av Arika Yamada.
Tilo Stengel
Också Damien Jalets tar i sitt verk Kites avstamp i barndomen genom en sexårig pojkes minnesbilder från en båtresa. Jalet använder sig inledningsvis av en text av en ung fransk författare, Théo Casciani, med titeln ”Allt hänger på en skör tråd”. I övrigt är de två verken totalt olika. Texten utformas till hur en av yttre makter beroende pappersdrake fås att ses som en metafor för livet.
Jalet fick stor uppmärksamhet för verket ”Skid” som han gjorde för några år sedan för Göteborgsoperan, där dansarna hade den extremt krävande uppgiften att dansa på ett starkt sluttande plan, som ett sätt att utforska gravitationen. I ”Kites” har dansarna fått en scenografi att förhålla sig till som utgörs av två stora vita vingformade plan. Som tvingade av vindens krafter uppstår en turbulent oordning på scenen när de sexton dansarna far som vore de utan styrfart som virvlande löv över dessa ytor. Det är ett ljust och luftigt verk, både vad gäller musik och kostymer av typ flygoveraller, samtidigt är det både lustigt och olycksbådande. Men när vi har att göra med så storartad konst som det här handlar om kan det vara bra att släppa tolkningskravet och för en stund vila i beundrar för just själva danskonsten.
