[220318] Här finns mannen, flickan, pojken, vännen, och en lika namnlös kvinnlig berättare. Men på näst sista sidan får plötsligt dottern, ”flickan”, ett namn; Liv. Det är mycket som är lite anonymt eller distanserat, eller åtminstone kommer vi inte de inblandade särskilt nära.
Fragmentariskt berättar Linnea Axelsson i sin nya roman, Magnificat, om en svensksamisk kvinna boende i Paris med man och barn. I en stor del av romanen vandrar hon genom staden hand i hand med sin för länge sedan döde pojkvän som oväntat dykt upp i hennes liv. Mot slutet säger hon sig vilja ha ännu ett barn med mannen hon lever samman med, samtidigt som hon mest verkar tänka på, sörja och sakna, ”pojken”, han som dog i en bilolycka vid nitton års ålder. Ordet magnificat inleder Marias lovsång till Herren i Bibeln, är romanen berättarens lovsång till sin före detta pojkvän? Är denna lovsång en slags idealisering av någon död person, som nog inte är så ovanligt att vi människor ägnar oss åt? Iallafall i min läsning upplever jag att hon inte tycks vara så nära varken man eller dotter som denne döde pojke. En lovsång och ett sorgearbete således.
I debuten Tvillingsmycket och framförallt i den Augustprisade Ædnan är det tydligt att Linnea Axelsson kommer från långt upp i Sverige och att hon har samiska rötter/familj. Också i Magnificat smyger ett sådant tema med lite vid sidan om, hon pratar ibland om sin ”stam”, hur de gör eller pratar. Eller om hur trött hon blev när en kompis kompis menade att samer inte är ett riktigt folkslag, de är bara bakåtsträvande typer som hänger kvar i det gamla ”Så jag sa ingenting om hur självklart han upprepade kolonisatörernas ord, när han sa att min stam inte hade någon egen kultur och ingen historia.”
Till en början flaxas det rejält i tid och rum, och ganska länge tycker jag det är skön litteratur i de spretande textpartierna. Axelsson skriver snyggt och använder lätt udda ord och uttryck, hon är också bra på detaljer, det specifika som ger profil och trovärdighet åt berättelsen. Replikföringen sker inom meningarna utan vare sig citattecken eller pratminus, det ger texten skönt flyt. Efterhand blir jag dock allt mindre engagerad och märker att jag emellanåt tappar koncentrationen. Mot slutet av den knappt hundrafemtiosidiga romanen tycker jag att Axelsson också tappar en del av sin läckra prosa, och jag upplever det som att texten blir mera konventionell. Inget helt bra betyg i min värld.
Kvinnan får en förfrågan om hon kan tänka sig att föda ett barn åt en vän och hennes man och på ett ställe utvecklar hon ett resonemang kring surrogatmödraskap, hon försöker föreställa sig att hon bär på ett barn
”Barnet har växt av mitt hjärta. Varje dag har jag sagt till mig själv att det inte är mitt barn. Du är inte min, jag vet inte om jag älskar dig, jag ska ge bort dig. Eller jag älskar min vän, det är därför jag ger bort dig, jag ger dig till henne. Man kan föda ett barn utan att bli mor. Precis som man inte måste bli far för att man har avlat ett barn. Det var så jag måste tänka …”
Ytterst komplexa och komplicerade frågeställningar. Det finns även andra tankar om graviditeter och barnafödande, men jag vet inte vad det har med romanens helhet att göra. Får inte riktigt ihop det.
Vid första mötet med den döde pojkvännen, och det finns ett märkligt lugn över flera av scenerna dem emellan
”Jag kunde inte urskilja om han var ledsen eller bara allvarlig eller högtidlig eller trött. Ögonen var större och sorgsnare, märkta av vad de sett, och var både bestruken av någonting åldrat och skrämmande och annorlunda än jag mindes honom, och precis samma nittonåriga pojke som då han försvann. Döden hade förändrat honom.”
Kvinnan berättar att både mannen och pojken tröttnade på att massera hennes stela nacke och axlar, och jag undrar om det ligger något symboliskt över det. Eller handlar det om det som jag hört och läst massörer tala om, att de tröttnar när de ”inget får tillbaka”, när kroppen de klämmer på är ”stum”? Hur ser kvinnans relationer ut egentligen, hur nära vill och vågar och kan hon komma de här männen, eller sin dotter? Kanske är det det romanen ”handlar om”. Eller är hon fortfarande så inne i sin (uppenbarligen oförlösta) sorg att hon inte kan gå vidare och släppa in någon annan? Att hon förblir ”stum”.
