[220310] Batman är tillbaka, och denna gång har man gått tillbaka till hans rötter och låter honom mest agera detektiv. Resultatet? En av de bästa Batmanfilmerna till dags dato.
Bruce Wayne har ägnat två år åt att städa upp Gothams gator från den aldrig sinande strömmen av brottsligt lagda invånare. Plötsligt dyker en ny spelare upp på den kriminella spelplanen: Gåtan, som dödar högt uppsatta tjänstemän, och ingen utan fladdermustrikåer verkar kunna stoppa honom.
Varje person som ger sig in på att skapa en Batmanfilm måste ta ställning till i vilken utsträckning han vill betona Batmans olika karaktäristiska egenskaper: brottsbekämpare, detektiv, och serietidningsfigur. Christopher Nolan fokuserade nästan uteslutande på den första faktorn i sin trilogi, Joel Schumacher och Zach Snyder på den andra, och Adam West på den sista. Tim Burton är kanske den enda som lyckats få till en balans mellan alla tre. Matt Reeves, regissör tillika manusförfattare till The Batman, valde innovativt nog att göra Batman till en mer renodlad detektiv.
Med så stor betoning på Batman som detektiv förvånas man föga av att filmen genomsyras av stilgrepp från film noir: filmen inleds med en cynisk voice-over från Batman, han introduceras snart för en femme fatale i form av Selina Kyle (alias Catwoman), och de kopiösa mängder regn som ständigt faller över Gotham City får Borås att framstå som spanska solkusten i jämförelse. Detta – i kombination med de brutala morden och karaktärernas ständigt bistra uppsyn – gör filmen ganska mörk, vilket speglas väl av ljussättningen; det dröjer drygt en timme innan Bruce Wayne letar sig ut i dagsljuset, och de få scener som utspelar sig dagtid varar inte länge.
Reeves undviker dock den grå, trista känslan som präglade Nolans filmer, och låter beigea färger dominera ljussättningen, vilket tillåter åskådaren att alltid se vad som pågår utan att den dystra atmosfären försvinner. Om något så förstärks den bara. Gåtan, filmens huvudskurk, är ljusår från den spralliga clown han blev när Jim Carrey spelade honom i Batman Forever, och hans brutala mord med tillhörande gåtor för osökt tankarna till Seven och Saw, enbart i positiva avseenden.
Förutom den mörka stämningen har Reeves även gemensamt med Burton att han verkar ha tagit sig vissa konstnärliga friheter med Batman som karaktär och koncept. Det är en personlig tolkning av Batman. Ibland kan det påminna om Nolan, som gjorde en nedtonad Batman, och som verkade skämmas så mycket för den trikåklädde protagonisten att han skar ner på allt som kunde få en icke serietidningsläsande publik att tappa intresset. Det finns förvisso en påtaglig avsaknad av serietidningsvibbar, samtidigt känns det motiverat för att upprätthålla den dystra stämningen. De som har svårt för superhjältar kommer nog fortsätta hävda att The Dark Knight är den bästa Batmanfilmen, men det är en film för folk som varken gillar eller förstår sig på Batman. De som däremot uppskattar den mörke riddaren för den han är kommer inte bli besvikna.
