[220309] När jag dröjer mig kvar i den otäcka slutscenen i Sergio Leones Once Upon a Time in America (1984), med Robert di Niros breda, nästan fåniga leende i ett för honom, då, helt oundvikligt opiumrus, känner jag ett oavvisligt starkt band mellan denna scen och det ögonblick av bottenlös förtvivlan i Gudfader-trilogins sista del, när Al Pacinos vidöppna men stumma gap icke-skriker ut sin sorg över dotterns död av en kula avsedd för honom själv. Det är en scen med teaterhistorisk förbindelse till Berliner Ensembles uppsättning av Bertolt Brechts Mutter Courage i slutet av 1950-talet, där Helene Weigel på samma sätt, i ett ljudlöst skrik, vrålade ut sin sorg över dottern Kattrins död, som hon gjort allt för att förhindra i sin smutsiga hantering i skuggan av trettioåriga kriget.
Ett påtagligt uttryck för ödets ironi drabbar dem på likartat sätt. De gjorde allt för att undgå konflikternas fasor för egen del, men deras handlingar ledde dem i stället åt motsatt håll enligt en obönhörlig logik de inte rår på. I Sergio Leones film handlar det snarare om hur samhällets lockelser leder de ivriga ungdomarna från det utsatta kvarteret Williamsburg i New York vilse, vilket inte gör sorgen mindre, tvärtom.
Förstnämnda bilden avslutar en smärtsam historia i falsk försoning och Ennio Morricones (1928-2020) musik finns hela tiden med, fanns hela tiden med även under inspelningen av filmen får vi berättat i den urintressanta och detaljspäckade dokumentär som just gått upp på biograferna och som rätt och slätt har titeln Ennio: The Maestro och skildrar en inte helt käpprätt bana mot segern i form av två Oscar-statyetter. En för lifetime-achievement 2006, en för musiken till The hateful eight i regi av Quentin Tarantino 2015. Svenska Polarpriset fick han 2010.
Den första erhöll han, sägs det, som en ursäkt för att hans insats i Once Upon a Time in America förbigicks till förmån för en film med bara ett par låtar, när Morricones insats i Leone-filmen, eller varför inte i alla de andra välkända samarbetena dem emellan, filmerna man omtalar som ’spagettiwesterns’, just visade på den kemiska förening mellan person-handling-musik som blev kännemärket för hans musikaliska partitur i filmerna, något som bar berättelse efter berättelse och där kompositören på ett konturskapande sätt kunde använda sig av alla citat i nutid och historia som kom i hans väg: brottstycken ur klassiska kompositörers verk, gatuslammer och ylande hundar, you name it. Samtidigt är han en påfallande intellektuellt arbetade konstnär, som tydligt deklarerade, att ”först måste du tänka efter noga, när du sitter med det tomma papperet framför dig. Först därefter skapar du ditt verk.”
I Once Upon a Time in America gör den musikaliska kompositionen underverk i skildringen av tre parallella kärlekshistorier som väver sig ut och in i varandra: den mellan Noodles och Deborah liksom den mellan Deborah och Max – men först och främst den passionerade vänskapen mellan Noodles och Max som omständigheterna dräper i ömsesidig känslomässig förvirring och resulterar i en av filmhistoriens mest groteska våldtäkter i en taxi, där Noodles tar en samtidig hämnd på dem han älskat mest i livet. Deborah går vidare mot den artistiska karriär som ligger henne närmare om hjärtat än människorna hon håller (hållit) av. Utan Morricones partitur hade de komplicerade förhållandena personerna emellan lätt fallit isär till en vanlig melodram när de i det särpräglade klimat hans musik skapar i stället växer till en tidsskildring långt större än sina enskilda delar. Historien om de tre ungdomarna lyfts upp ur den tid de hämtar ursprung i för att ge material till en större och mer allmängiltig skildring av de besvikelser och missräkningar kärleken alltid bär fröet till.
Ur sitt fria och djupt okonventionella sätt att arbeta föddes en musiker som inte bara blev en förebild utan också en legend, alla kategorier. Han inspirerade allt från ett hårdrockband som Metallica till en soloartist som Bruce Springsteen. Och det är en gåva att få följa hans utveckling och landvinning i denna fylliga dokumentär.
Att den därtill är regisserad av mannen bakom ett annat känsloladdat, ja, vibrerande sentimentalt mästerverk, Cinema Paradiso från 1988, även detta Oscarbelönat (bästa utländska film), även detta med det musikaliska spåret skapat av Morricone, är knappast någon tillfällighet.
