[220308] Oreserverat ”Ja” till utvecklingen kan man knappats säga att pjäsen Moderna Tider på Folkteatern ropar. Men vad den egentligen vill ha sagt förblir fördolt. Den kunde sägas ta vid där Regionteaterns föreställning slutar. Vad hände när människan fick maskiner? En första Chaplin-look alike skådespelare (Ruben Lopez) i fenomenal aktion, tappar snart tempot vid ett löpande band och det hela utvecklas till en osannolikt rörig men också roligt rörlig pajasföreställning.
Med en rejäl portion barnasinne i behåll knyter Erik Holmström ännu en gång an till en riktig klassiker, en parodi på hur industrialismen förvandlar människan till slav under de maskiner hon själv uppfunnit. Efter Cervantes Don Quijote har han nu utgått från Charlie Chaplins film Moderna Tider. Holmström reserverar sig dock i programbladet för att kalla det ”fritt efter”. För hur fri får man förhålla sig för att kunna stå för en sådan definition. Och här tappar han snart kompassen.
Det räcker nu inte med en ensam Chaplin-figur på scenen. Genom en rökridå dyker efterhand ytterligare fem svartkostymerade, koreograferade Chaplinar upp med olika erfarenheter i bagaget, särskilt som de visar sig komma från olika tider och kulturer. Det blir ett hejdlöst resonerande om existentiella, filosofiska eller historiska frågor som till exempel ett så aktuellt begrepp som sanningen. Jag snappar upp påståenden som ”1980 fanns ingen sanning kvar” och ”Vi lever inte på upplysningstiden. Det är därför det är så mörkt”. ”Man ska inte tala allvar, det är alltför invecklat”. Mycket dividerande blir det också om sjukdomar och döden. Inte lätt hänga med i tankegången. Kanske det som betyder att vara fången i den dramaturgiska kurvan.
Med tanke på att Charlie Chaplins kultförklarade film från 1936 är en stumfilm så kan den närmast gränslösa ordrikedom som den här föreställningen består av verkligen väcka frågan om ”fritt efter”. Filmens textrader kan ju inte ha räckt långt. De av de två kumpanerna Erik Holmström och Pontus Lundkvist skapade replikerna flödar fram i en ändlös ström, sprider frågor och visdomsord och tidsmarkörer i form av till exempel schlagertitlar och kända personer. Och så den återkommande borttappade manschetten, på vilken stod antecknat vad som skulle kommas ihåg. Taget, alltså, från filmens mest minnesvärda moment.
Jag börjar tro att den grupp barn som jag dagen tidigare sett pjäsen Världen sa Ja med skulle ha haft betydligt roligare än jag, även om allt namn- och titeldroppande må ha varit dem okända. Det som framför allt både roade och imponerade var just det komikladdade skådespeleriet och förmågan att hålla tungan rätt i munnen, för när det gällde att kunna sina långa repliker var det inget fel på minnena.
Till hjälp att föra handlingen framåt finns de två jätteproffsiga sjungande och spelande musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén, som nästan skapar lite musikalkänsla av det hela. Att Chaplins film sammanföll med modernismen blir särskilt poängterat i Maja Kalls scenografi med sina geometriska och kubistiska former och grundfärger à la Piet Mondrian.
Att skådespelarna en efter en så småningom vågar sig upp på det löpande bandet för att komma igen som underliga djurliknande figurer medan mängder av konstgjorda kroppsdelar och diverse maskintillverkade plastprodukter kommer spottandes ut från den tänkta maskinen vid bandets innersta, likt metaforer för den evigt vinsthungrande kapitalismen. Skratta eller gråta blev då frågan. Själv lyckades jag varken med det ena eller andra men är säker på att barnen hade tagit det för just vad det var, ett makabert pajaseri. Roligast hade jag åt Andrea Paddington Edwards snyggt genomförda steppdans men också åt Sanna Hultmans sorgesamma vemod.
