[220307] Det finns många möjligheter att söka spänning i tillvaron, via streaming på nätet eller varför inte på bio – men vill man utsätta sig för en rysare som går på djupet skall man uppsöka Göteborgs Dramatiska Teaters senaste uppsättning Att tveka skriven av Johanna Svalbacke.
Tre människor möts genom en tillfällighet genom att en man som heter Christer, spelad av Leif Edlund, står och hänger över ett broräcke på ett oroväckande sätt. Nedanför susar bilarna förbi. Han fångar Adams (Guled Abdullahi Ali) uppmärksamhet och så småningom även Malins (Hanna Ullerstam). De erbjuder sig att göra honom sällskap till ett sjukhus där han kan få hjälp och tas emot av sjuksköterskan Karin (Mia Eriksson) och då är vi på allvar indragna i den problematik av hjälplös ensamhet Christers tårfyllda ångest visar sig bli en katalysator för, så att varje till synes rationell handling från de tre andras sida omedelbart vänds i sin motsats och i stället öppnar möjligheter för deras egna bekännelser och valhänt hanterade liv.
Det betyder att handlingen, som egentligen inte är någon handling, men en utdragen process av ständiga omtagningar av olika tillstånd av förlamning, där replikerna träffar motspelarna likt projektiler som därefter rör sig inom vars och ens inre cirklar som med jämna mellanrum tangerar varandra för att förstärka respektive tecken på misslyckade försök att leva med mening och mål. En överlupen vardag, en bristande självinsikt, utanförskap och oöverkomliga krav nästlar sig in i varandra tills det ena till slut inte går att skilja från det andra. En kompakt ångest griper de närvarande som håller dem samman så att det enda alternativet blir att fortsätta tillsammans för att till slut lämna sjukhuset, tillsammans, men bara för att därefter på ett ordlöst sätt skiljas åt – med större kunskap om varandra än tidigare men om möjligt på än större avstånd, så att slutet fejdar ut i den ena brodimman avlösande den andra.
Det lägger en otäckt pessimistisk stämning över begivenheten vi blivit vittne till och människornas oförmåga att göra något åt problemet de konfronterats med. Som från början var en enskild individs problem några andra inte kunde undvika att dras in i, bara för att upptäcka att de var lika drabbade för egen del och därför de sämsta tänkbara att spela hjälpare, som amatörer likt de som mötte mannen på vägen eller som professionell personal, som visar sig sakna de redskap situationen ber om.
Inte olikt den stämning ett pågående krig för närvarande omger oss med, vilket ger den välspelade föreställningen en särskild intensitet när den i minutiös regi konkretiserar maktlöshetens väsen och grund.
Genom skådespelarnas skärpa nås vi samtidigt av en otäck humor i den kompakta skildringen, som snarare förstärker än underlättar det ödesdigra förloppet.
