[220305] Johan Heltnes ”Sympati för djävulen” hör till årets hittills mest uppmärksammade och omdiskuterade böcker. Anledningen är framför allt hur den jämställer den auktoritära repressionen i den kristna sekten Livets ord med andan på den välrenommerade författarutbildning som ges vid folkhögskolan Biskops-Arnö, där enligt Johan Heltnes upplevelse en dogmatisk feministisk överideologi genomsyrat utbildningen.
Det måste då genast tilläggas att Johan Heltne var elev på utbildningen i början av tjugohundratalet. Åtskilligt kan ha förändrats sedan dess, och Johan Heltne kan själv när han långt senare återvänder till skolan konstatera att den genusideologiska prägel på utbildningen han erfor sedan tycks ha ersatts av ett postkolonialt förhållningssätt.
Sympati för djävulen är en självbiografisk berättelse, i viss mån fragmentarisk i det att den i korta kapitel och avsnitt lyfter fram formativa episoder i författarens liv. Han är född 1977, och i skolåldern drabbades han av epilepsiliknande krampanfall, vilka efter långvariga medicinska utredningar antogs vara psykologisk betingade. Han placerades i Livets ords skola, där det antogs råda ordning och struktur, som skulle kunna ge honom en ökad psykologisk stabilitet. I viss mån blev så också fallet, men efterhand blev den sekteristiska auktoritarismen alltmer plågsam. För en tonåring med den ålderns naturliga ifrågasättande av auktoriteter och knäsatta förhållningssätt blev det repressiva och i religiös legitimitet förankrade tvånget allt svårare att stå ut med. Samtidigt närde det givetvis en allt djupare både intellektuell och känslomässig reflexion kring hur tvångs- och förtrycksmekanismer verkar på människors sinnen.
Johan Heltne gjorde sig skyldig till att bryta mot ett av den sekteristiska skolans påbud. Han förälskade sig i en flicka på skolan, som i sin tur naturligtvis också bröt mot reglerna när hon besvarade hans känslor och började umgås med honom. Deras förhållande tog slut, och för henne gick det illa, hon gifte sig, flyttade till USA, skilde sig och tog av allt att döma sitt liv. För Johan Heltne ett givet tecken på hur destruktiva på både kortare och längre sikt sekteristiska miljöer kan vara. Han kommer så småningom att inleda sin författarkarriär, och för att få en fastare grund för den söker han till författarutbildningen på Biskops-Arnö. Bara att bli antagen på de texter man söker med är en signal om att man kan betraktas som ett lovande författarämne, så attraktiv är utbildningen. Antalet kvinnliga elever överstiger regelmässigt antalet manliga, precis i linje med att antalet kvinnliga författare blir fler än de manliga. I Johan Heltnes kurs går tolv kvinnor och tre män. De lärare som eleverna har mest att göra med är kvinnor.
Efterhand tycker sig Johan Heltne erfara en genusideologisk dominans över utbildningen, den är outsagd men tränger igenom i glipor i textdiskussionerna, samtidigt som den genom sin outsagdhet undandrar sig ifrågasättande. Samtidigt är det en regel att textdiskussionerna ska vara litteraturtekniskt orienterade och inte ge rum åt diskussioner av värderingar och absolut inte åt hur texter eventuellt har ett självbiografiskt ursprung. Johan Heltne beskriver andan som präglad av affektfobi, systematiskt undertryckande av känslomässigt baserade resonemang. I sin tur, menar han, leder detta undertryckande till en passiv-aggressiv stämning, som i sin förlängning leder till självisolering och djup nedstämdhet.
De centrala resonemangen i ”Sympati för djävulen” har givetvis starkt ifrågasatts, Johan Heltnes upplevelse delas långt ifrån av alla som varit elever på Biskops-Arnö. Från feministiskt och genusteoretiskt håll har bokens beskrivning av sådana förhållningssätt som möjligen omedvetet repressiva kritiserats. Samtidigt är ”Sympati för djävulen” en ytterst läsvärd reflexion över hur alla lärmiljöer bör vara vakna för hur de kan låta sig impregneras av strömningar i tiden.
