[220228] I förlängningen av söndagens Godmorgon världen, hör jag på avstånd ytterligare en krigskommentar av en reporter, som påpekar vilken gemenskap som uppstått genom angreppet. Hur folk samlas på stationer och i skyddsrum, pratar med varandra, är tillsammans. Är detta vad man brukar kalla en riktigt dum svensk?!
Det är i vart fall inte vad som styr frågorna i en SvD Juniors bilaga till söndagsutgåvan av min dagstidning, som är full av upprörda frågor som är klarsynta och realistiska, lika to-the-point som frågorna barnen ställer i C’mon c’mon, där Joaquin Phøenix’ obeskrivliga värme skapar den underström av tät sammanhållning mellan en vuxen och ett barn som man därefter aldrig glömmer. Phøenix får ta ansvar för sin unge systerson, vars far befinner sig i en kris som tar moderns hela uppmärksamhet i anspråk.
Det blir utgångspunkten för en närhet mellan barn och vuxen som växer till något som skulle kunna kallas visdom, en form för lycka som har med övervinnande att göra, där svårigheterna inte göms undan utan blir en utgångspunkt för mognad.
I Kenneth Branaghs Belfast slungas vi direkt in i krigets vardag i en redan hyllad och mångfaldigt Oscarnominerad film som hämtar stoff från regissörens barndom, vilken bland annat präglades av de konflikter mellan protestanter och katoliker man omtalar som ’the Troubles’. Vilket betyder, att den enkla vardagen inte har en lugn stund, att familjeförsörjarna, dvs männen, tvingas arbeta på annan ort och lämnar kvinnorna och barnen att klara sig så gott de kan, vilket inte alltid är så lätt, när stenarna flyger och den ena dagen inte är den andra lik utan oförutsebar så när som på det lidande som ligger som en konstant över deras arma tillvaro.
Stora skådespelare som Judi Dench och Ciarán Hinds sätter sin prägel på stundernas allvar och konkretiserar mitt i biosalongen det vi just fått besked om; att detta är också något som utspelar sig här och nu och inte så långt borta som vi helst ville tro.
Att båda dessa filmer använder den svart-vita formen i gestaltandet är en tanke som vetat hur en händelse skulle bringas till verklighet. Formen ger det avstånd i estetiken som underlättar förmågan att uppfatta det orimliga men framför allt tragiska, när mänskliga konflikter växer till politiska realiteter som raserar möjligheterna till en samvaro som kan leva olikheter bortom det som leder till förintelse.
Två väldigt viktiga filmer som inte släpper taget för en sekund.
