[220221] Så har teatrarna åter kunnat fylla sina salonger och publiken var inte sen att inta såväl Göteborgs stadsteater som Göteborgsoperan för säsongens första premiärer utan restriktioner. I båda verken är det unga kvinnor som står i fokus: Charlotte Corday på väg att mörda revolutionsivraren Marat i en uppsättning som raljerar bort allvaret och Elsalill, som offrar sig själv på kärlekens altare i en storslagen iscensättning.
Dramatiseringen av Herr Arnes penningar, först för radio och sedermera för scenen, har kommit att kallas ”Sveriges nationalopera”. Nu har Gösta Nystroems enda fullbordade opera återskapats i sin sceniska version på Göteborgsoperans stora scen och det med framgång. Scenografen Lars-Åke Thessman, med många minnesvärda scenbilder bakom sig på just Göteborgsoperan (med regissörerna David Radok och Yannis Houvardas) har nu låtit skapa en vidunderlig fondbild att illustrera tragiken och dramatiken i Selma Lagerlöfs berättelse med ett magnifikt skepp, infruset i ett hav av väldiga isblock, som naturens lagar inte låter släppa taget om så länge det skedda brottet inte bestraffats.
Året är 1586. Att det är i ett fiskens och stenens Bohuslän vi befinner oss lär inte råda tvivel. Till det bidrar i hög grad Gösta Nystroems musik, skapad när han väl bestämt sig för att skriva en opera och utgår från Selma Lagerlöfs tragiska berättelse om brott och straff, kärlek, klass och moral med diverse övernaturliga inslag. Avgörande var att den utspelar sig i ett Bohuslän som han själv hade bosatt sig i och lärt känna.
Framför Thessmans storslagna fond framskrider handlingen längs ett jättelångt bord, som kan skjutas i sidled fram och åter utmed scenen för att följa förloppet efter det som skulle bli sista måltiden för herr Arnes familj i Solberga prästgård. Själva överfallet passerar lite väl omärkligt, måste sägas, för den som till äventyrs inte känner till handlingen. Snart befinner vi oss hos ett stort sällskap i värdshuset på Branehög, där den glada stämningen snart förbyts i panik, när det upptäcks att Solberga står i lågor och det snabbt bildas kedja för att hiva fram spänner med vatten att släcka med. Det hela är väldigt naturalistiskt.
Gösta Nystroems musik under Patrik Ringborgs ledning ledsagar historiens gång med det modernistiska tonspråkets lyhördhet för stämningar och skeenden. Tomas Lind i rollen som fiskmånglaren Torarin gör med sin mjuka tenor och fysiska rörlighet en stor insats som berättare, även om det inte framgår lika tydligt som i Selma Lagerlöfs text varför Torarins hund vägrar följa med till prästgården, dit de varit på väg före den kommande katastrofen.
Snart förflyttas handlingen till Marstrand och koncentreras helt på den enda överlevande, flickan Elsalill, som blivit omhändertagen i Torarins familj och råkar i en förfärlig dilemma när hon förstår att hon kommit att älska den man, sir Archie, som hon efterhand inser är en av dem som dödat hennes familj. Sopranen Julia Sporsén ger henne röst på sätt som både övertygar och imponerar, för musiken med sina skiftande infall tycks minst sagt svårsjungen. Särskilt stark är hennes aria i inledningen av andra akten, när den döda fostersystern på nytt uppenbarar sig för att tvinga Elsalill att utkräva hämnd för morden och avslöja de skyldiga.
Sofie Asplund sjunger den vitklädda fostersystern med en flortunn stämma, vars lätthet orkestern känsligt följer. Så vackert!
Sir Archie då, i barytonen Anton Erikssons tolkning, som Elsalill förälskat sig i, innan hon inser att det är denne skotske herreman som dödat hennes familj, bränt gården och stulit kistan med herr Arnes penningar, vars ursprung i sin tur väcker frågor? Vad är hans uppsåt? Kunde man inte ha anat lite mer av desperation i hans tolkning? Kan man tro på att hans kärlek är ärlig eller spelad, när han förstått att flickan är enda överlevande från Solberga och skulle kunna känna igen och ange honom.
Selma Lagerlöf har verkligen inte gjort det lätt för någon av dem. Inte heller för sina läsare. Om hennes förhållande till skulden som ovillkorligen måste betalas har författaren och akademiledamoten Ellen Mattson, som låtit många av sina romaner utspela sig i just Bohuslän, skrivit en intressant betraktelse i föreställningens innehållsrika program. De korta duetterna mellan Archie och Elsalill fylls på så sätt av en tvetydighet som hotar att grumla hans avsikter.
Uppdelad i två akter, som denna kortopera är, innehåller den också ytterligare storslagna scener av ett forna Bohuslän med en folkrik fiskarbefolkning, vars mestadels svartklädda kvinnor tar hand om familjelivet och fångsten. Musiken är inte sen att illustrera de flitiga fingrarnas arbete. Operans fantastiska kör betyder mycket för helheten både för sången och som befolkning. Om tidigare uppsättningar av Herr Arnes penningar som opera kan man läsa i programmet. Utan att ha upplevt någon av dem vågar jag ändå gissa mig till att den här blir en vinnare.
