[220219] Under den filmfestival som så strålande kunde genomföras pandemin till trots kunde bland annat ses några filmer om barndomens plåga och förbannelse, filmer om mobbing, om barnhemstillvaro. Belgiska Playground om skolgården som en kamparena, dansk/svensk/fiinska A Hourse Made of Splinters om den tröstlösa ensamheten utan familj, gänglivets oförsonliga grymhet på en liten ort i svensk/norska 12 bragder eller varför inte finsk/tyska The Mission om amerikanska ungdomars skyddslösa värvning som missionärer för Jesu Kristi Kyrka, Sista Dagars Heliga eller Sjundedagsadventisterna i främmande land.
Den film som nu går upp, De oskyldiga rättar in sig i samma led: oförklarlig förbannelse som griper barnen och får konsekvenser som inte tycks stå att hejda. Lite knivigt kanske, att det är den ickesvenska familjen som står i centrum för det oförklarligt och övernaturligt onda, medan den ljushåriga flickan är den som drabbas från alla håll, men det är kanske ett förbiseende och entydigt är det inte heller. Denna flicka är inte ett dugg snäll mot sin intill hjälplöshet autistiska syster.
Filmens regissör har en diger credit-lista från sitt samarbete med Joachim Trier (Thelma 2017, Världens värsta människa 2021) men brister här tänkvärt genom att underlåta att teckna orsaker till de övernaturliga krafterna barnen besitter och den ohanterliga kommunikationen dem emellan. Det filmen däremot gör är, att den aktiverar minnen av hur detta en gång kändes, när man själv var ’i den åldern’, som man brukar uttrycka det. Hur sympatier och antipatier kamraterna emellan vandrade och blixtsnabbt bytte plats utan begriplig orsak, hur man själv kunde överväldigas av lust till elakheter, som man senare skämdes för.
Det hade varit en styrka för filmen, om den på något sätt relaterat till sådana verkligheter, som högre upp i åldrarna blir till pubertetsproblem och nya knepigheter tills hjärnan läker samman och bättre kan se samband, orsak och verkan.
De oskyldiga är en otäckt effektiv film, men den hänger i luften på ett lite rastlöst sätt, förmedlar ingen iakttagbar vilja, vilket gör att den ger ett oambitiöst intryck de estetiska ansträngningarna till trots och verkar överdrivet sadistisk. Det är också, i det diskussionsläge vi har, en uppgift regissören försummar, att inte skapa berättelser som göder fördomar om utanförskap och skillnader i etnisk bakgrund som i sammanhanget befinner sig helt fristående i förhållande till den berättelse som förmedlas.
