[220218] Mina fördomar får mig att till en början läsa dikterna som en ung kvinnans känslor, tankar och ord till ett manligt du, gissningsvis en pojkvän. Eller en före detta pojkvän som det verkar. Men så vid andra läsningen framträder något annat än det jag först tyckt mig se; duet, han, är troligare en far. Vissa stunder frågar jag mig om det har någon betydelse, men det har det absolut.
Dikterna i Varv ger raka associationer till Ola Juléns en- och tvåradingar i debuten Orissa. De får mig även att tänka på Arazo Arif och hennes debut Mörkret inuti och fukten, som kom häromåret. För den här debutanten, Niko Erfani (född 2000), skriver ett familjedrama i en eller två rader per sida, genomgående i gemener. Diktrader laddade på liknande vis som Juléns, känslorna tvekar, och vem är det egentligen som lämnat vem? Det blir stundvis motsägelsefulla rader när det unga diktjaget ömsom rannsakar sig själv och den andre. Några få ställen där modern är med, ibland enbart genom ett ”oss”.
Det är, om vi ska fortsätta odla fördomar, lätt att läsa in en våldsam, religiöst och/eller kulturellt konservativ far, kvinnoförakt, hedersproblematik, et cetera. Men jag tänker samtidigt att det nog är en relativt vanlig företeelse att det blir konflikter och dramatik när ett barn tänker lämna familjens ”trygga hamn”. Det är långt ifrån alla föräldrar som kan acceptera det faktum att deras telningar är på väg ut för att försöka stå på egna ben, och inte så sällan förekommer det väl även att den unga personen inte heller fullt ut vågar släppa taget. Med andra ord är det upplagt för diverse sammandrabbningar och ”kulturkrockar” generationer emellan. Det måste man inte vara (eller ha föräldrar som är) född i andra länder för att bli indragen i.
Jag tycker det kan vara lurigt att läsa sådana här ”enkla” poetiska rader, det är lätt att bara läsa på och därmed riskera att missa djupet eller det komplexa och paradoxala. Så jag läser långsamt, och flera gånger. Jag upplever, på samma vis som hos Ola Julén, att texten stundvis tangerar det banala. Det behöver varken vara något fel eller undermåligt i det, men det behöver nämnas. Och det är inte alltid jag upptäcker ”djupet” även om det kanske finns där under ytan nånstans.
Nedan några exempel på hur det kan se ut
”omsluten av ändlöst mörker”
”din kalla hand på min min brinnande hud”
”det här våldet jag praktiserar
mot mig själv””mina minnen är borta”
”det finns saker jag inte kan glömma”
”hur förlåter man”
”vad är det med blod”
”min ilska växer som din”
