[220216] Ett dansverk, Skuggbild, har återuppstått efter 30 år och en 40-årsfirande exklusiv vokalensemble med namn efter poeten Rilke har jubilerat med att samla 55 tidigare utgivna sånger på en ny dubbel-CD, I varandets händer, med musik av 30-talet både klassiska och samtida tonsättare med nyskapandet som något av gemensam nämnare.
Vad bryr sig en konstnär om förbud när det gäller att kanalisera sin kreativa lust och förmåga. I mötesförbudens pandemispår har det kunnat leda till att återanvända, att skapa nytt av gammalt. Värt att uppmärksamma är två jubileumsverk, dels en exklusiv dubbel-cd, I varandets händer, med 55 sångverk av 40-årsjubilerande Rilkeensemblen med sin skapare och ledare Gunnar Eriksson, dels ett 30-årigt dansverk, Skuggspel, av Eva Ingemarsson som satts upp på nytt på Göteborgsscenen Atalante.
Själv upplevde jag inte Eva Ingemarssons allra första längre solokoreografi, när hon själv dansade Skuggspel 1992. När hon nu har plockat fram ursprunglig rekvisita och hittat en fantastisk dansare, Kyrie Oda, att ikläda sig den sparade originalkostymen och de koreografiska anvisningarna, då var det en upplevelse att finnas i publiken en kulen söndagskväll i februari inför ett verk som ägde såväl skönhet som mystik.
Att större scener med stora ensembler återuppsätter dansverk som blivit klassiker hör ju till. Mindre vanligt är det ändå att det sker i det här formatet. Det bekräftar värdet i att, som Göteborg, faktiskt ha två livskraftiga mindre dansscener som drivs att dansare/koreografer med mångårig repertoar bakom sig, förutom Eva Ingemarsson på Atalante också Gun Lund på 3e Våningen. Atalante har ju också musiken som ett andra ben medan 3e Våningen har bildkonsten.
Eva Ingemarsson har också hittat en dansare som tycks ha blivit ett med de ursprungliga intentionerna. Kyrie Oda har varit verksam som dansare sedan 2007 i såväl USA som Japan och Europa. Till Sverige flyttade hon 2017 och har arbetat med bland annat Gun Lund, Regionteater Väst Dans och Embla Dans och Teater. Hennes tolkning av Skuggspel är oerhört sinnlig och poetisk i ett sökande tempo med ett och annat plötsligt utfall som bryter det mer meditativa tillståndet. Scenografin utgörs av en bit golvyta täckt av välanvända och urtvättade presenningar i olika storlekar med ett par små vattenfyllda formationer att förhålla sig till. Det saktmodiga, det anspråkslösa i iscensättningen och den samplade ljudbilden som kompositören Niklas Rydén skapat av bandad eletronmusik kan föra tankarna till en modifierad version av japansk butohdans. Den uppförs ännu några gånger, 17-19 februari, bara att passa på.
I Varandets händer
Hur man får tag på den dubbel-cd, I varandets händer, som en tid snurrar på min cd-spelare är svårt att säga, då den inte tycks vara gjord för marknaden. För denna variationsrika mosaik av toner, röster och bohuslänska stämningar av kust och hav tolkade av inte mindre än 30-talet tonsättare bjuder både spänning och ständiga överraskningar i den mångkunnige Gunnar Erikssons finurliga och avancerade arrangemang. Inte minst blir de en påminnelse om de många framför allt nordiska kompositörer som tonsatt kända diktares verk.
Varför Gunnar Erikssons skapar en vokalensemble med namn efter poeten Rainer Maria Rilke har sin historia, vilket förklaras i cd-albumets omsorgsfulla programtext, signerad Magnus Haglund. För det var med det svårast tänkbara det hela började, att ge sig på Sven-Eric Johansons ”labyrintiskt oöverblickbara” symfoni för åttastämmig blandad kör a capella, baserad på ett avsnitt av Rilkes diktcykel Duinoelegierna (tyska: duineser elegien) och som efter 25 år inte hade framförts offentligt. Efter ett års repeterande 1980-1981 gav man dock upp, efter det att Sven-Eric Johanson kommenterat en repetition med att verket nog skulle behöva 800 sångare för att lyckas fullt ut.
Med ribban från början därmed satt på gränsen till det möjliga levde ensemblen i alla fall vidare som en diamant och förnyare inom den rika svenska körtraditionen.
Denna dubbel-cd utgör ett omsorgsfullt urval från tidigare utgivna LP och CD, sorterade i första delen efter årstider medan den andra handlar om stämningar och känslor. Ska man droppa några tonsättarnamn så väljer jag Sven-Erik Bäck, Arne Mellnäs, Alfred Jansson och framför allt Gunnar Erikssons flitigt förekommande samarbetspartner Per Nørgård, som dessutom är den enda i denna utgåva som är förknippad med ett verk av Rilke. Om det nu alls är värt att försöka plocka några russin ur en kaka som bara består av redan utvalda russin.
