[220208] Juho Kuosmanens förra film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkeläs liv var en vacker historia om en boxare som väljer kärleken framför idrotten. En svart-vit film där sommarnatten och kärleken till flickan från hembygden vinner över troféer, ära och berömmelse. Tro det, att förväntningarna på Kuononens nya film Kupé nr 6 är skyhöga.
Med ett manus med en idé efter en roman av Rosa Liksom gör ju liksom inte mina förväntningar mindre. Rosa Liksom är en av mina favoritförfattare sen 90-talet. Och Kupé nr 6 vann pris i Cannes, den fick Grand prix-priset. De fina recensionerna har varit många och filmen är Finlands Oscarsbidrag i år. Filmens kvinnliga huvudroll spelas av Seidi Haarla och hon fick pris som bästa skådespelare på Göteborg Filmfestival förra veckan.
Varför funkar det inte på mig, undrar jag stilla. Studenten Laura ger sig ut på resa till Murmansk med tåg. Resan skulle hon ha gjort gemensamt med sin kvinna. Kvinnan är en äldre rysk akademiker, och det förblir lite oklart varför hon inte kan åka med Laura på denna tågresa. Laura bestämmer sig för att ändå åka på den resa som hon gör för att titta på hällristningar i Murmansk.
I Lauras kupé reser även den burduse och berusade ryske mannen Ljoha. Han försöker på alla vis bli bekant med Laura. Hon är inte imponerad av denne fulle gruvarbetare från Murmansk. Här kommer den första frågan. Varför blir Laura till slut intresserad av denne berusade ryss? Hon verkar ju sakna sin kvinna, hon ringer ofta till henne från resan. Det är även lite oväntat att Laura nu skulle vara intresserad av en man, eftersom hon verkar föredra kvinnor.
Språket i filmen är rått, och det talas mest ryska. Egentligen blir det bara några ord på finska när Ljoha vill att Laura ska lära honom några ord på sitt språk. Och vad händer, jo, Laura översätter de ord Ljaho vill lära sig korrekt tills de kommer till frasen ”Jag älskar dig”. Där tar hon till med en lögn och översätter den med bland andra ett finskt könsord. Här kommer den andra frågan, är det inte en klyscha att alltid ta till svordomar, i detta fall könsord, när man talar finska? Måste allt finskt alltid vara svordomar, gärna könsord?
Det lättsamma från Juho Kuosmanens förra film hittar jag inte här. Jag köper inte historien och jag tycker inte att det är ”en underbar kärlekshistoria om omaka främlingar på tåg.” som det står i Göteborg Filmfestivals beskrivning av filmen.
Men om man köper kärlekshistorien och kan uppskatta det burdusa i dialogen, kanske det kan vara en bra bioupplevelse. Jag känner att mitt omdöme om filmen tyvärr lider av höga förväntningar; det ska man väl aldrig ha, ingen bra start för en vettig filmupplevelse. Så jag ger filmen en tvåa av fem möjliga. Med förbehåll att någon annan kan gilla filmen skarpt.
