[220203] Får man skriva hur som helst? Göra vilka tidshopp som helst och till exempel använda sig av fantasyinslag i en annars helt realistisk roman? Får man byta stilart, genre och perspektiv mitt i berättelsen? Ja. Som läsare behöver jag inte följa med. Jag kan alltid lägga ner boken.
För det mesta brukar jag tänka att jag sluter en pakt med författaren. Skriver denne på ett tillräckligt intressant sätt så hänger jag på och ofta med, även om det ibland svänger lite väl ofta.
Så när Jan Guillou i sin nya bok vandrar mellan romanbygge, dagboksanteckningar, krönikeliknande attacker och allmänt gnäll om sjukdomar så är det en fröjd att följa hoppen, perspektivbytena och vandringen mellan den fiktive Erik Ponti och verklighetens Jan Guillou i skiften som det ibland kan verka ske från en mening till en annan. Det sker nästan sömlöst.
Själv säger han sig blanda lite Hamiltonskt romanbygge med Ulf Lundellska vardagsreflektioner och Klas Östergrenska utvikningar. Fast allt är väldigt Jan Guillouskt.
Det jag uppskattar mest är hans reflektioner över samtiden där han, sin vana trogen, gör upp räkningen med allt han tycker är fel samtidigt som han passar på att göra upp räkningen med en del personer och den ”nya” trenden inom svensk skönlitteratur. Det är skarpt, elegant och emellanåt också rätt elakt. Dock aldrig plumpt. Men inte så lite arrogant emellanåt. Som när han förminskar Janne Josefsson gång på gång.
Det som är nytt, och som fångar mig mer än jag hade väntat mig, är hans reflektioner över det egna livet – vardagens små bekymmer och hur det är att åldras. Liksom hans naturbetraktelser som rör sig mellan svampplockning, fågelskådning och jakt. Det är ibland lekfullt och intimt. Inte att förglömma att han kan göra sig lite naken emellanåt, som när han till exempel berättar hur han kallas ”lilla gubben” av sin fru. Jag som levt lite kan lätt föreställa mig en sådan scen med ett litet fniss medan yngre läsare kanske har svårare att få ihop det med den gängse machobilden av författaren.
Allt det här inlemmas i romanens ramberättelse, den som handlar om Erik Ponti och Carl Hamilton på bovjakt stödjande sig på var sin käpp. Det är feelgood för gubbar med vass politisk analys när så krävs. Ändå är det den svagare delen av den här boken som, åtminstone i mina ögon, återigen gör Jan Guillou väldigt intressant och nödvändig som författare.
Det är en bok som ofta lockar till skratt och egna reflektioner.
Han lovar oss en ny serie som en fortsättning på den här boken, en serie där två gamla gubbar går på bovjakt. Låt oss hoppas att det blir böcker i samma anda som den här berättelsen.
Rekommenderas varmt.
