[220127] Jag ser en lätt humoristisk parafras på Carlo Levis romantitel Kristus stannade i Eboli framför mig; Ingela stannade i Grimeton. För det är ju i den lilla halländska byn med sin berömda radiostation som Ingela Strandberg är född (1944) och uppväxt, och det är där hon byggt sitt litterära universum.
Så också i den nya samlingen dikter, ingenstans mitt segel, där ladorna på gården hon levde på som barn fungerar som allvetande livsmentorer
”Vi uppfann dig, säger ladorna
Vi är minnenas siare
Du är materia
vilseförd
genom vilda havrefält”
”När du föddes hade du
redan sett allt du aldrig sett, sa ladornaDitt första skrik ägnade du
åt likformigheten i rummet”
Strandberg som alltid stått på de undanskymdas sida, med dem som inte är eller lever som flertalet, har också alltmer börjat stå vid sin egen sida. Inte minst sitt eget barn och tiden som varit ”Jag tycker mycket om det förflutna/Det är det enda jag äger som bara är mitt” Det går fortfarande inte att anklaga henne för likformighet, och det är ofta rysande mörkt att läsa hennes poesi. Den förra boken handlade om Nattmannen, den som fick ta hand om alla döda djur och människor eller ibland slakta djuren själv. En sidovarelse ingen ville eller vågade närma sig, förmodligen mest på grund av hans värv men kanske inte enbart? Men diktjaget både ville närma sig och behövde honom.
I de nya dikterna finns dock en närmast nostalgisk ton av värme, minnen av barndomen i byn. Med kontakten med djur och natur och den nära relationen med en far som arbetade vid järnvägen och reparerade hus. Och så dessa ständiga lador. Var hon än befinner sig finns ladorna där i närheten, och vad hon än tänker om sig själv och sitt liv har ladorna svaret ”Du kunde aldrig blivit någon annan”. Hon var ämnad att bli den som vaktar ”sorgen och drömmarna”. Stundvis vände hon dock hemvaron ryggen
”När mitt segel var kaos
och mitt enda hem ingenstans
Snart är kaos mitt enda hem
och ingenstans mitt segel”
Det är alltjämt en del mörker i diktjagets tillvaro, men samtidigt märkligt och förödande vackert. Och där de olika nyanserna av ljus blir till en livgivande brygd
”Längtar också till det som är märkt av allt
Sträckan strax före havet
Pulsen av ljus från fyren
Signalen före självmordsövergången
Vill vara övergången
Vara det ogjorda
Tystnaden
Och det fulländade”
Kristus stannade i Eboli för att den fattiga by i Basilicata i södra Italien där Carlo Levi tillbringade några år i förvisning var ett tydligt exempel på en ”gudsförgäten” plats. Men varför stannade Ingela Strandberg i Grimeton? För att undkomma Ullared?
