[220125] Vad är en berättelse? Vad berättar man genom att delge andra diverse historier? Vilka historier kan eller bör man tro på? Var går gränsen mellan fantasi och ”verkligheten”? Hur tillförlitliga är egna och andras minnen?
En av många som tycks ställa sig dylika frågor är den brasilianske författaren Emilio Fraia, som kommit ut med Sevastopol i tonsäker svensk översättning av Örjan Sjögren (för Tranans räkning). Sevastopol består av noveller betitlade efter de tre månaderna december, maj och augusti. Tre separata berättelser med vissa gemensamma trådar/teman. Bland annat utgår de samtliga ifrån två personer och deras inbördes relationer, men de berättas också genom en rad (sido-)historier. Historier som jag emellanåt undrar vad de har med det hela att göra, men som jag senare inser att de på sätt och vis trots allt har. Eller att de snarare hör ihop med berättarstrukturen i Fraias noveller, med det han verkar vilja utmana läsaren. I en intervju i The New Yorker säger han bland annat att han vill att det ska kännas ”ofärdigt och ostrukturerat”. Är den uppsplittrade stilen ett sätt att skapa autencitet, att likt livet i verkligheten inte alltid får en avslutning eller logiska följder?
Flera av dem som berättar ändrar på sina historier, och vi vet inte riktigt vad som gäller. Ingen enskild persons historia är någonsin helt färdig, jag gissar att det är utifrån den tankegrunden Emilio Fraia förhåller sig. När man blir äldre inte bara man minns annorlunda, man kommer ihåg olika saker, ser dem från andra vinklar och tolkar dem på nya sätt. Vissa saker minns man kanske inte alls, och man blir delvis en annan version av sig själv. Det låter inte så lite postmodernistiskt
”Nilo tänker att alla människors historier är en och samma historia. Så när vårt förflutna töms, när vi befrias från det förflutna, kan vi leva andra liv, hitta vår historia i andra liv, som om det fanns en sammanhängande helhet av kroppar och medvetanden …”
Lena är/var bergsbestigare och ville bli den första brasilianska kvinna som klarat ”The Seven Summits”, det vill säga bestigit de högsta topparna på samtliga kontinenter. Men på nedvägen efter att ha stått högst upp på Mount Everest skadar hon sig så allvarligt att hon tvingas amputera båda benen. Senare försörjer hon sig bland annat genom att hålla föredrag om sina äventyr. Hon går och ser en film på ett museum/konsthall och tycker sig känna igen berättelsen som sin egen. Men vem kan den så i detalj?
Ett par kommer till ett litet nedlagt landsortshotell, ägt av en Nilo. Paret bråkar och kvinnan lämnar stället efter ett par dagar, efter ytterligare några dar försvinner mannen, Adán, spårlöst. När han senare dyker upp igen får vi ta del av hans historia, hur han tidigare levt och kört taxi i Perus huvudstad Lima.
Nadia arbetar som pedagog på ett museum, Klaus är berömd teaterregissör, mycket äldre och homosexuell. Hon lämnar sitt arbete för att assistera när Klaus vill göra en pjäs om en rysk målare. Samtidigt skriver hon på en egen berättelse, där inledningsscenen är viktig för henne.
Det är på flera plan ”skön” läsning, tydliga bilder och scener, men samtidigt också lite flaxigt och lätt irriterande. Stundvis förekommer en del klumpiga upprepningar, ord eller uttryck som dyker upp flera gånger i samma stycke. Och karaktärerna berättar ständigt historier om och ur sina liv, men stämmer de överens med vad som verkligen hände? Och vad handlar det om, ”egentligen”? Om att försöka hantera sitt liv, eller minnena av livet? Eller handlar det om vad som är ett sant eller fantiserat liv?
Hela tiden ändras deras berättelser, även de skrivna. Efter den fiaskoartade premiären av pjäsen går Nadia hem och skriver hela natten. Inledningen är densamma som i tidigare versioner, men nu är nästan allt annat förändrat och annorlunda
”På den tiden hade jag ingenting. Ibland ser jag tillbaka på de åren och tänker: de är en del av ett annat liv, som av en slump också är mitt liv men som inte skulle behöva vara det, för vi har mer än ett liv och de liknar inte nödvändigtvis varandra, ibland finns det inte ens någon kontinuitet mellan dem, men så småningom lär vi oss hur vi ska prata om våra tidigare liv och allteftersom vi berättar om dem och allteftersom vi tror oss förstå vad de betyder blir de ofarliga liv. Det lugnar oss. Men det är förstås bara en illusion, en av många. Vad jag tror är att vi berättar och upprepar historierna för att vi är rädda för dem. Det är egentligen det det handlar om. Ett rop på hjälp. Vi vill att någon ska hjälpa oss, skydda oss för dem.”
