[220125] Göteborgsoperans danskompani bjuder, när kulturlivet slokar som värst, på en scenografisk och koreografisk totalupplevelse med sin tudelade föreställning Here not Here. Efter en vandring i operahusets inre kulminerar kvällen i ett mångfacetterat dansdrama på stora scenen.
Medan vissa teatrar helt stängt ner och Göteborgsoperan en tid ställt in både opera och musikal så har man ändå släppt fram sitt fantastiska Danskompani i en föreställning designad Maxine Doyle och Es Devlin. Två världsnamn inom sina konstformer men nya för Göteborgsoperan. Tack för det.
Och vad kan inte stämma bättre till dagens mentala tillstånd än att göra den symboliska och mytomspunna labyrintkonstruktionen till genomgående tema.
Den som drar sig för att klättra upp och ner i branta trappor i operahusets vindlande inre kan välja att bara se den timslånga föreställning som ges på stora scenen. Till priset av att gå miste om de rumsliga överraskningar och nära möten med dansare i olika situationer som vandringen bjuder på, som att plötligt befinna sig i ett rum med ett av Es Devlins scenografiska verk, en glaslabyrint stor som ett helt rum och vars spegeleffekter en rödklädd dansare, Rachel McNamee, med expressiv rörelsekonst gör magi av (dock utan någon Ariadne-tråd till hjälp att hitta ut).
Den röda färgen återkommer i scen efter scen genom kvällen. Färgsättningen går överlag i rött (för kärlek, födelse och död) mot i övrigt olika nyanser av grått, svart och vitt. Ännu en hisnande installation av Es Devlin uppenbarar sig likt en hägring mot vandringens slut i form av ett överlastat dukat och smyckat födelsedagsbord med dansare runt om och på bordet, skålandes och sjungandes. Som avslutning på vandringen befinner vi oss på själva den stora scenen och blickar ut över parketten, som är helt tom så när som på en enda dansare, Arika Yamada, irrande ut och in mellan raderna, som vore hon fången i en labyrint. Jag inser att upplevelserna skiljer sig stort från den ena gruppen vandrare till den andra, och de är många, beroende på vilka dansare som befinner sig eller passerar just där just då. Det är det som är levande scenkonst och lite till.
Salongen ska senare till endast ungefär en tredjedel intas av publik för att uppleva del 2 av denna mycket speciella danskväll. Scenen är nu utrustad med en lång skärm, helt i rött, likt en hög avskiljande mur med en ensam rödklädd dansare placerad på ett utskott på muren. Snart knuffar sig drygt dussinet dansare in och radar upp sig med ryggen mot muren och väcker fantasier och associationer, alltifrån ”klagomuren” i Jerusalem till de återkommande kraven på nya politiska murar efter det att Berlinmuren föll och väckte hopp om en värld utan murar. Slutligen avslöjar sig en spricka i muren, vilket kan föra tankarna till Ovidius saga om Pyramus och Thisbe, som Shakespeare gjorde komik av i sin En Midsommarnattsdröm och vars tema om omöjlig kärlek mellan två ungdomar återkommer i dramat om Romeo och Julia och öppnar upp för allehanda referenser vad gäller dansarnas förhållande till muren och varandra.
Vad månde för övrigt den långsmala öppningen i scengolvet vilja associera till om inte en jättelik vagina med svällande blygdläppar, som en av dansarna gör ideliga ansträngningar för att ta sig ut ur.
Det är en blandning av dansant gruppdynamik och fenomenala soloinsatser som verkligen bevisar Göteborgsoperans dansares otroliga förmågor att med akrobatisk skicklighet samtidigt framkalla danskonstens sinnliga mjukhet och skönhet. Det är stundom så starkt att ögonen tåras.
Ett snabbt scenbyte halvvägs genom föreställningen växlar om från rödfärgad mur till ännu en labyrintisk konstruktion, denna gång liknande en bebyggelse i glas och metall, som dansarna tar i besittning på diverse olika villkor. Också bakom den nyskapade musiken står en oerhört välrenommerad kvinna, Rachael Dease.
Denna premiärkväll var dock andra gången på ganska kort tid som jag på samma scen upplevt ett plötsligt avbrott i en föreställning genom att någon i publiken blivit hastigt sjuk. Men dansverket Here not Here återkommer en dryg handfull gånger utspridda fram till den 18 februari. Verktiteln med sin antydning av irrande och undrande över sitt befinnande tycks användbar lite överlag, som i ett brittiskt ”hip hop-drama” för TV på teckenspråk 2020, kallat Here/not Here men med helt andra producenter.
