[220120] Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt.
Det kan kvitta kom i original 2005 och var rimligen bland det sista Kristof skrev (hon dog 2011), i vanlig ordning säkert översatt av Marianne Tufvesson. Berättelserna spretar en del även om majoriteten av karaktärerna befinner sig i det ena eller andra eländet, men som så ofta hos författaren utan att gny och gnälla särskilt över sin situation. Det mesta är bara något helt naturligt oavsett hur det ser ut runt dem. Det är inga muntra historietter, men här finns undantag. I den allra sista, Min far, upplever jag rent av en ömsinthet jag annars har svårt att förknippa med Agota Kristof. En kvinna (?) åker tåg i trettiosex timmar för att närvara när fadern ska gjutas in i betong, liggande i sin lilla urna, men hålet är för litet. Dottern (eller kanske sonen) bor sedan länge utomlands och fadern har bett om att få bli begravd i sin hemby och inte i den dystra industristad där han avslutade sitt liv. Men det tas det ingen hänsyn till. Hans avkomma känner varken till hembyn eller denna stad, där ”har han aldrig vandrat hand i hand med mig.” En rad som upprepas och lätt varieras genom texten.
Det är hög frenesi, mycket kan hända i en och samma mening. Ofta skrivna i jag-form, men varierade med de i tredje person och någon gång i ett du-tilltal.
Skräckscenerier eller små mardrömsfilmer visar bland annat hur en kvinna inför polisen undrar hur hennes man har kunnat ramla ur sängen med huvudet rakt ner i yxan som tydligen råkade ligga just där, och hon har inte sovit så gott på flera år. Någon bjuder en smakfull ragu på hare som egentligen är värdparets favoritkatt. En ”författare” ser sig som en extraordinär begåvning, men har inte skrivit en enda rad. En annan väntar på brev från de biologiska föräldrar han aldrig träffat.
En man längtar efter att få komma hem och letar efter det i en fattig stadsdel i en stor stad
”En fattig stadsdel, för hur ska jag kunna bli rik på ingenting, när man kommer från någon annanstans, från ingenstans, och saknar strävan att bli rik?
I en stor stad, för i små städer finns bara enstaka hus för utblottade, endast stora städer har gränder och mörka gator i oändlighet där varelser av min sort kurar.”
Det är inte alltid så gott att veta vad det hela ”handlar” om, eller hur man ska läsa/tolka texterna. Inte många av karaktärerna mår särskilt bra och de flesta lever i förluster och stor hopplöshet vare sig de är medvetna om det eller inte. Det mesta bottnar i rot- och meningslöshet, något som väl kan sägas vara ett huvudtema hos Agota Kristof. Men det finns också några berättelser som är ganska mycket ”snällare” än de andra, rent av bleka och kanske inte så spännande. Jag misstänker dock att om man läser novellerna flera gånger också kanske kan hitta ”större” berättelser än jag gjort efter endast en läsning.
Jag upptäcker här och där små trådar till hennes biografi. Till exempel den fabrikstillvaro hon själv levde i ett antal år när hon hade kommit till Schweiz och som hon tidigare gestaltat
”Nej, ensam var du inte.
Ni var sex eller sju som dog med några dagars mellanrum.
Precis som på fabriken. Där var du inte heller ensam, ni var tjugo eller kanske femtio som utförde samma gest dag efter dag.
Din fabrik tillverkade inte bara klockor, den tillverkade också döda kroppar.”
Det tröstlösa och sinnesdödande slitet vid maskinerna, men också hemlösheten, och all död som passerar genom texterna finns även i de andra böckerna. Det känns som att Agota Kristof kämpade sig genom livet, först i fattigdomen i Ungern, sedan i sorgen och språklösheten i exilens Neuchâtel. Och när jag skriver det här kommer jag osökt att tänka på en annan ungrare, filmaren Béla Tarr som inte minst i sin (enligt egen utsago) sista film, Turinhästen, gestaltat tillvarons intighet och världens galenskap med grotesk konsekvens.
